På sängen ligger 17 stycken kompendier som beskriver teambuilding i form av Trygghet, Samarbete och Utmaning, översatta till engelska heter det nu Safety, Cooperation and Challenges. Mot väggen står ett stort blädderblock med tillhörande ställning och en påse chokladkakor. Bärandes på kompendier, blädderblock, pennor och kakor låser jag dörren till mitt lilla rum och grinden till korridoren och går vidare ut ur byggnad D och in i huvudbyggnaden. Här finns matsalen och innanför den ligger ett litet rum som används som kapell och på nedervåningen ligger ett konferensrum som är min destination.
Tillslut ligger kompendierna snyggt utlagda på borden, trädgårdsstolarna i blå plast står snyggt vid det U-formade bordet och blädderblocket hänger på sin ställning. Allt är i ordning lagom till nio när allt ska köra igång. Nu väntas bara deltagarna som anmält sig till den första träffen av tre. Kvart över nio kommer Maureen och Ricki. Maureen är en medelålders kvinna från England som spenderar sex veckor här i Kapstaden tillsammans med Ricki. Ricki är en mörkhyad man i 40 års åldern, idag iklädd hängselbyxor, skjorta och keps. Han är Generaldirektör för Cape Flats YMCA och höll hårt på både sitt område och tillgångar när bidrag för Regionkontorets framtid diskuterades på ett möte tidigare i veckan. Strax därefter anländer fem unga volontärer i en modern bil märkt YMCA Athlone. Anesa, Daniel, Braunwen, Joshua och Ivan har jag träffat tidigare, nästan varje dag när jag åkt till YMCA Athlone för att jobba med Melinda, min mentor. Alla är färgade och enormt trevliga med massor av energi. De jobbar med barn efter skolan, så kallade Yzones där de gör läxor, utövar sport eller lär sig life-skills. Owen är också här, han har tidigare varit med i ett gäng och suttit i fängelse, men jobbar med YMCA sedan flera år tillbaka och brukar jobba med kurser i fängelset, Yzones och på utbildningar tillsammans med Melinda.Klockan är nu halv tio, vi är 30 minuter sena och ännu är alla inte här trots att jag vet att åtminstone en person finns på kontoret här på området. Melinda ringer och berättar att hundvalpen hon tog hem igår kväll hållit henne vaken och att hon blir sen. Valpen är en av tre valpar vi såg vid ett hembesök till en ung kille som vill sluta med droger. Valparna och mamman tillhörde grannen och var i dåligt skick, alla hade någon slags skabb, var hungriga och med magarna fulla av mask. Den som såg ut att vara värst däran tog Melinda med sig hem och är nu orsaken till att hon är sen. Hon påminner mig om att ingen kommer i tid i Sydafrika och att det bästa jag kan göra är att ge de på kontoret en varning om att kursen börjar om fem minuter, vare sig de är där eller inte.
Efter en varning till kontoret kommer Carmen som är chef över volontärerna vid Cape Town YMCA. Hon har med kaffe, te och fika vilket alla såklart vill smaka av. Lagom till tio sitter tillslut alla närvarande runt bordet och vi kör igång, en timme sent.
Alla verkar enormt peppade och kursen går bra. Vid elva tar vi en rast och Nkosinathi, som också ska gå kursen kommer in genom dörren. En svart, charmig, enormt driven och engagerad man på 25 år som bor i Gugulethu. Gugulethu är en av de många kåkstäder som finns här i Kapstaden. Nkosinathi jobbar för Cape Flats YMCA med en mängd olika projekt, bland annat ett nystartat efter skolan projekt, en Yzone i Gugulethu. Mitt bland plåtskjulen står tre kontainrar uppställda i hästskoform, i en av dem trängs 25 gamla skolbänkar i glada färger tillsammans med tio barn i 8-9års åldern som kommit dit efter skolan. En vit, äldre dam från organisationen Ubuntu är där varje dag tillsammans med en lärare, en volontär och Nkosinathi. De pratar Xhosa med barnen som förra veckan klippte och klistrade ihop en bild av sig själva och sin familj. Jag får en kram av Nkosinathi som enkelt smälter in i gruppen och hänger med i samtalet. Vi sätter i gång igen med kursen och gör en del galna övningar, de flesta verkar tycka att det är läskigt att blunda eller att någon rör vid dem. Det blir mycket att prata om kring detta och diskussionerna får flöda fritt en stund. Melinda dyker upp strax innan lunch och får hoppa in i några av de galna övningarna utomhus i solen.Efter lunch blir vi tillslut fulltaliga när Geraldine, Julia, Davina, Dalene och Denzel dyker upp. De har jobbat i Pollsmoor fängelset under förmiddagen med att lära ut grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Mycket av det som lärs ut under kursens gång kommer de kunna ha nytta utav senare i sina andra program. Exempelvis när de en gång i veckan träffar ungdomarna i drogrehabiliteringscentrat De Novo eller när de varje eftermiddag åker till det nedgångna bostadsområdet Kraaifontein för att hjälpa barnen där med läxläsning och aktiviteter efter skolan.
Alla som deltar i kursen gör en enorm insats i samhället genom de olika YMCA programmen de jobbar med. De har under min månad här välkomnat mig och låtit mig följa med till rehabiliteringscentret och till deras efter skolan aktiviteter, Yzones. Jag har hjälpt dem från Melindas kontor, Western Cape Region, med flyers, hemsidor och nu med en teambuilding utbildning. Det känns ganska bra att de alla verkar nöjda när dagen är slut och att de verkar se fram emot nästa träff.Jag var rädd att det skulle vara en oseriös kurs eftersom det drog ut på tiden så innan vi började, men jag blev glatt överraskad! Mycket professionellt och intressant sa Maureen efter kursens slut.Vi skiljs åt vid halv fyra på eftermiddagen och jag pustar ut efter en hektisk vecka full av möten och förberedande av kursen, översättande och kopierande. Solen skiner och vinden blåser runt huset när jag avslutar dagen på gräsmattan med ryggen lutad mot husväggen under ett granatäppelträd.
