Fredagen började sent och slutade sent. Igårkväll skickade jag ett mail till Llowellyn med lite av varje i som han bett om och påpekade även den konstiga stämning som jag känner av just nu. Jag påtalade också att ingen ännu visat mig runt och att det kändes som jag hittills bara sett YMCA CA och Athlone och inget annat av Kapstaden. På morgonen pratade jag med Carmen som chefar över volontärerna här och det var tydligt att Llowellyn pratat med dem utifrån mailet. Carmen berättade att anledningen till stämningen var att Adorien (volontären från USA) envisas med att släpa med studenter som bor här in på kontoret fastän dom inte får vara här och att de inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Jag fick också erbjudande från Geraldine att följa med dem till deras ungdomskväll hos deras kyrka.
Melinda kom vid 11-tiden och vi åkte till Athlone. Jag gjorde klart flyern med den information som jag tillslut fått från Melinda. Hon skjutsade hem mig lagom till klockan 7. Det visade sig att de väntat på mig trots att de skulle åka vid 6 tiden så jag skyndade mig för att följa med dem till ungdomskvällen, åt till och med min middag i bilen.
Vi åkte ganska långt, Cardi skjutsade oss med minibussen hela vägen till Kraaifontein där vi plockade upp några av tjejerna vi har på Yzone där innan vi åkte till kyrklokalen allihopa. Jag, Geraldine, Julia, Davina, Dalene, Rittish och hans kompis och så fem av tjejerna från Yzone fyllde bussen.
När vi kom fram myllrade det av fjortisar, killar och tjejer som alla uppmanades att skriva ner sin kontaktinformation innan de gick in, något jag själv undvek att göra. Vi fick komma in i en stor sal som tydligen också användes för dansträning med övertäckta speglar på väggarna. De körde igång med att få alla att ställa sig mitt i salen, framför en liten scen. Alla nya besökare fick komma fram på scenen och alla andra uppmanades att se till att alla nya kände sig välkomna! Så långt var allt väl.
Efter det barkade det iväg totalt!! En kvinna i 40 års åldern hade bjudits in för att prata, hon var danslärare och frälst. Hon började prata om tro och gudsdyrkan och hur man inte har något behov av att dyrka om man inte blivit frälst ännu. De som inte är frälsta går bara till kyrkan på jul och påsk och liknande högtider säger hon. För mig själv tänker jag att det var rätt lustigt att hon formulerade sig precis så som jag själv några dagar innan beskrivit svensk kristendom, är det en tillfällighet tro? Hon berättar hur hon blev frälst och pratar om att hålla sig från droger, alkohol och annat okristligt beteende. Hon talar till ungdomarna och påpekar hur alla vill att de ska komma till gud och bli frälsta, hur deras föräldrar skulle bli så glada och stolta och hur deras ungdomsledare ser fram emot det. Hon säger åt alla att ställa sig stadigt och låta armarna hänga vid sidan, hon beskriver hur man bör hålla armarna för att välkomna gud och hur man bör vinkla huvudet upp mot himlen så att gud kan se in i själen genom ögonen. Hon sätter igång musik och uppmanar alla att lyssna till texten och släppa allting som de håller tillbaka, alla känslor och upplevelser som färgar själen mörk. Vid det här laget har vi stått upp, stilla i snart en timme och en av killarna framför mig verkar kissnödig. Tillslut går han ur ledet och går iväg, men blir tillbakakallad och leds tillbaka in i ledet. Hon säger att alla ska vara kvar på sin plats av hänsyn till de andra och det inkluderar toalettbesök. Hon instruerar alla igen att lyssna till texten och musiken och dyrka gud genom den, att höja sina armar mot himlen och sina ögon och att om det är för överväldigande istället böja huvudet nedåt av respekt för gud. Hon påpekar hur det känns när gud är i en och försöker jobba med en och frälsa en, en pirrande känsla i bröstet, kanske lite yrsel. För mig själv tänker jag att det inte är så himla konstigt om det pirrar i bröstet och man är yr efter att ha stått stilla i över en timme och inte får gå på toaletten om man behöver.
En av tjejerna vi haft med oss börjar gråta och hon leds till en stol där en av ledarna ber med henne. Hon skakar som ett asplöv och för mig är det självklart att hon varit med om något som kvinnans uppmaningar att släppa taget om nu triggat. Ingen tröstar eller pratar med henne, de bara håller hennes händer och ber frenetiskt till gud. Samtidigt uppmanar kvinnan oss andra att sjunga till guds ära. Musiken stängs av och de som är värdiga och ger sig själva till gud ska börja sjunga, vi andra ska följa efter och fylla i sången. Vi har nu stått upp i nästan två timmar. Det startas sånger lite var stans i lokalen och de andra hänger på och sjunger. Tjejen gråter och skakar fortfarande när jag spanar bort mot stolen där hon sitter, mitt tålamot börjar tryta och jag känner hur ilskan byggs upp inom mig.
Kvinnan säger åt oss alla att knäböja och dyrka gud på riktigt, utan att göra oss bekväma och sitta ned. På knä och med huvudet nedböjt mot golvet ska vi tydligen fortsätta sjunga spontant. Hon går runt och predikar och rör vid allas huvuden. Jag känner hur benen värker och det är riktigt jobbigt att stå kvar på knä. Tjejen gråter och skakar fortfarande. Kvinnan går fram till henne för att röra hennes huvud också och står sedan kvar och pressar sin handflata mot tjejens bröstkorg och de ber frenetiskt. En annan man tar över mikrofånen och ber oss stå upp igen, en annan tjej säger några ord och de ger sedan tillbaka mikrofånen till kvinnan som nu predikat i 2,5 timmar drygt. Hon släpar med den stackars tjejen som precis lugnat sig lite mitt ut på golvet. Hon uppmanar alla att ställa sig i cirklar runt henne och röra vid henne för att hjälpa henne rensa sin själ för gud som kämpar om henne just i detta ögonblick. Tjejen börjar gråta igen och skakar ännu mera, hon fryser och säger att hon är törstig och ber om vatten. De runt henne bara ber frenetiskt och kvinnan börjar tala i tungor.
När allt är över har jag verkligen fått nog! Ingen tar hand om tjejen nu när de fått använda henne i deras uppvisning, hon sitter själv på en stol och gråter och skakar. Jag går dit och frågar om jag får ge henne en kram vilket jag får. Hon gråter en stund mot min axel och ber sedan att få gå ut eftersom hon har svårt att andas. Hon visar upp alla tecken på chock, skakar, fryser, svårt att andas och är törstig. Jag sveper min fleecejacka om henne utomhus och lägger en arm om henne medan vi sitter utanför dörren. Sakta lugnar hon ner sig men fortsätter att skaka. Efter en stund ber hon om mer vatten och jag hämtar det, men får även med mig en ledare i släptåg som skäller på henne och säger åt henne att gå in igen. Vi sätter oss i entrén och några av hennes kompisar samlas kring henne. De verkar inte bry sig om huruvida gud besökt henne eller inte utan verkar mest oroliga och kramar om henne. Efter en stund verkar hon mycket bättre och skakar nästan inget och följer med dem tillbaka in. Där inne har ett band börjat spela musik och de serverar kaffe och te. Jag får tillbaka min fleecejacka och ser till att hon är väl omhändertagen av sina vänner.
Ilskan bubblar dock inom mig under hela hemfärden. Det är en sak att ha sin tro och utöva den som man vill, men att rekrytera unga människor från KFUM sammanhang och att inte ta hand om dem när de behöver det gör mig förbannad! Om någon bara hade suttit med henne och pratat om vad hon kände och tänkte på, vad hon varit med om istället för att visa upp henne som någon slags trofé hade jag kanske kunnat tolerera det. (Även om de tvingar tonåringar att stå stilla i 2 timmar, knäböja i 30 minuter och sedan hävdar att det är gud som pirrar i bröstet och gör dem yra).
Jag kommer in på mitt rum arg som ett bi på insidan och det tar en stund att slappna av och släppa det så att jag kan krypa isäng och sova.
fredag 19 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Äldreråd och läxläsning i Guguletu
Som vanligt kommer vi igång ganska sent eftersom Melinda tar tid på sig att komma hit p.g.a trafikstockningar. Vi åker till YMCA Athlone och jag fixar lite med flyern fram till lunch. Efter lunchen åker vi till Guguletu för att se Yzone, dvs. läxläsningen där och för att ta foton. På vägen stannar vi och köper en kartong nic’ nacs, dvs. små påsar med chips i.
Dörren står öppen och det är första gången jag får se kontainern från insidan. Det första jag ser när vi går in i kontainern är ett bord med mackor och dricka på. Efter motsatta väggen står två långa rader av färgglada skolbänkar uppställda. Bänkarna är målade i gult, grönt, blått, rött och svart, ryggstöden är borta och metallstöden sticker rakt upp. Vi pratar först med Coby, en kvinna i 65års åldern som ursprungligen kommer från Tyskland. Hon representerar organisationen Ubuntu som hon varit med och startat. Två av de tre kontainrarna som står uppställda tillhör Ubuntu som nu samarbetar med YMCA. Planen är att totalt fyra kontainrar ska ställas upp i en hästskoform som sedan stängslas in med en öppen yta i mitten där en slags lekpark ska skapas så småningom. Coby brinner för sitt arbete och driver sedan tidigare en frukostklubb där barnen kommer innan skolan för att äta frukost. Hon berättar om den plan de hittills gjort för Yzone – efterskola projektet som precis startat. Barnen håller på att skapa sin egen folder med namn och dekorationer på. Där ska de sedan samla sådant de gjort för att kunna visa upp för föräldrarna.
I de färglada bänkarna sitter just nu nio barn, tjejer och killar, 7-9 år gamla. De klipper ut människor ur tidningar och klistrar fast dem på ett pappersark. Uppgiften de fått är att skapa en representation av sin familj och sig själva. En lärare går runt mellan barnen och hjälper till, Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Guguletu sitter med en 7 årig tjej och hjälper henne skriva sitt namn. En annan volontär hjälper en 8 årig pojke vid en annan bänk. Alla barn pratar Xhosa och kan väldigt lite engelska så jag kommunicerar mest med hjälp av gester och enstaka ord eller får hjälp med översättning från Nkosinathi. Jag knäpper några foton som vi behöver för att skicka till två sponsorer i USA. Barnen tycker det är roligt och två killar spexar framför kameran efter en stund. De verkar alla fascinerade när jag visar dem bilderna jag knäppt på dem. Melinda berättar att många av dem aldrig har fått en bild på sig själva och vi pratar om hur vi borde sätta upp bilder på dem inne i kontainern där det just nu ser ganska kalt och tomt ut. Jag får hjälp av Zimkhitha, en 9 årig tjej att skriva ner allas namn. Hon verkar ta ganska mycket ansvar och bär just nu runt på lärarens baby som är fastknuten på hennes rygg. Vid femtiden börjar det bli dags för alla att avsluta och de gör i ordning smörgåsar och dricka till alla. Fler barn trillar in i kontainern och vill ha smörgåsar vilket de får. Vi delar också ut påsarna med nic’nacs. Jag nämner för Coby att på den Yzone som drivs i Kraaifontein får barnen smörgåsar innan de börjar med läxor och aktiviteter för att orka med. Hon berättar att de bestämt sig för att göra så här eftersom fler brukar ha kommit i slutet på dagen (personligen tror jag att fler skulle komma i början om det var då smörgåsarna serverades). När alla traskat hem pratar jag och Nkosinathi lite om hur Yzone ser ut i Kraaifontein och hur de skulle kunna göra samma sak här med läxläsning i en timme och sedan antingen arts o crafts, sport eller life-skills i en halvtimme. Nkosinathi antecknar massor och verkar väldigt engagerad precis som förra gången vi träffades. Han är en sån person som man på en gång känner sig trygg med vilket är trevligt. Vi går iväg till Nkosinathis hus och dricker varsin kopp roibos te.
Vi väntar på att Guguletus råd ska öppna sitt möte vilket vi är inbjudna till. En stund senare har de öppnat och vi går dit. Mötet äger rum i två sammanslagna kontainrar där rådet har samlats. Rådet består av människor i området som vill förbättra och göra något åt situationen. De har vid flera tillfällen mött stadens city council och är på sätt och vis vår väg in för att verkligen kunna göra något för Guguletu. Vi bjuds fram och får sitta på plaststolar framför rådsmännen och kvinnorna. Vi får presentera oss och Melinda berättar om KFUM och om de projekt vi redan startat och vill starta i Guguletu. Hon berättar om Nkosinathis boxningsklubb, om Cobys frukostklubb och om Yzone – efterskolanklubben. KFUM vill också expandera och kunna tillhandahålla studievägledare och socialsekreterare vissa dagar i veckan eftersom det är svårt för många att ta sig till socialkontoret. Nkosinathi berättar om hur han hittills har jobbat med frivilliga i området. Rådet antecknar och ställer några frågor men verkar i allmänhet ganska positiva. De säger slutligen att de verkligen uppskattar det vi gör i området och att de vill anordna ett möte med city council där de, KFUM och Ubuntu är med. Tillsammans blir vi starka och kan få dem att ge bidrag till utvecklingen av Guguletu.
Mötet är slut och klockan mycket. Jag kommer tillbaka till hostellet vid 19:30 och äter middag.
Dörren står öppen och det är första gången jag får se kontainern från insidan. Det första jag ser när vi går in i kontainern är ett bord med mackor och dricka på. Efter motsatta väggen står två långa rader av färgglada skolbänkar uppställda. Bänkarna är målade i gult, grönt, blått, rött och svart, ryggstöden är borta och metallstöden sticker rakt upp. Vi pratar först med Coby, en kvinna i 65års åldern som ursprungligen kommer från Tyskland. Hon representerar organisationen Ubuntu som hon varit med och startat. Två av de tre kontainrarna som står uppställda tillhör Ubuntu som nu samarbetar med YMCA. Planen är att totalt fyra kontainrar ska ställas upp i en hästskoform som sedan stängslas in med en öppen yta i mitten där en slags lekpark ska skapas så småningom. Coby brinner för sitt arbete och driver sedan tidigare en frukostklubb där barnen kommer innan skolan för att äta frukost. Hon berättar om den plan de hittills gjort för Yzone – efterskola projektet som precis startat. Barnen håller på att skapa sin egen folder med namn och dekorationer på. Där ska de sedan samla sådant de gjort för att kunna visa upp för föräldrarna.
I de färglada bänkarna sitter just nu nio barn, tjejer och killar, 7-9 år gamla. De klipper ut människor ur tidningar och klistrar fast dem på ett pappersark. Uppgiften de fått är att skapa en representation av sin familj och sig själva. En lärare går runt mellan barnen och hjälper till, Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Guguletu sitter med en 7 årig tjej och hjälper henne skriva sitt namn. En annan volontär hjälper en 8 årig pojke vid en annan bänk. Alla barn pratar Xhosa och kan väldigt lite engelska så jag kommunicerar mest med hjälp av gester och enstaka ord eller får hjälp med översättning från Nkosinathi. Jag knäpper några foton som vi behöver för att skicka till två sponsorer i USA. Barnen tycker det är roligt och två killar spexar framför kameran efter en stund. De verkar alla fascinerade när jag visar dem bilderna jag knäppt på dem. Melinda berättar att många av dem aldrig har fått en bild på sig själva och vi pratar om hur vi borde sätta upp bilder på dem inne i kontainern där det just nu ser ganska kalt och tomt ut. Jag får hjälp av Zimkhitha, en 9 årig tjej att skriva ner allas namn. Hon verkar ta ganska mycket ansvar och bär just nu runt på lärarens baby som är fastknuten på hennes rygg. Vid femtiden börjar det bli dags för alla att avsluta och de gör i ordning smörgåsar och dricka till alla. Fler barn trillar in i kontainern och vill ha smörgåsar vilket de får. Vi delar också ut påsarna med nic’nacs. Jag nämner för Coby att på den Yzone som drivs i Kraaifontein får barnen smörgåsar innan de börjar med läxor och aktiviteter för att orka med. Hon berättar att de bestämt sig för att göra så här eftersom fler brukar ha kommit i slutet på dagen (personligen tror jag att fler skulle komma i början om det var då smörgåsarna serverades). När alla traskat hem pratar jag och Nkosinathi lite om hur Yzone ser ut i Kraaifontein och hur de skulle kunna göra samma sak här med läxläsning i en timme och sedan antingen arts o crafts, sport eller life-skills i en halvtimme. Nkosinathi antecknar massor och verkar väldigt engagerad precis som förra gången vi träffades. Han är en sån person som man på en gång känner sig trygg med vilket är trevligt. Vi går iväg till Nkosinathis hus och dricker varsin kopp roibos te.
Vi väntar på att Guguletus råd ska öppna sitt möte vilket vi är inbjudna till. En stund senare har de öppnat och vi går dit. Mötet äger rum i två sammanslagna kontainrar där rådet har samlats. Rådet består av människor i området som vill förbättra och göra något åt situationen. De har vid flera tillfällen mött stadens city council och är på sätt och vis vår väg in för att verkligen kunna göra något för Guguletu. Vi bjuds fram och får sitta på plaststolar framför rådsmännen och kvinnorna. Vi får presentera oss och Melinda berättar om KFUM och om de projekt vi redan startat och vill starta i Guguletu. Hon berättar om Nkosinathis boxningsklubb, om Cobys frukostklubb och om Yzone – efterskolanklubben. KFUM vill också expandera och kunna tillhandahålla studievägledare och socialsekreterare vissa dagar i veckan eftersom det är svårt för många att ta sig till socialkontoret. Nkosinathi berättar om hur han hittills har jobbat med frivilliga i området. Rådet antecknar och ställer några frågor men verkar i allmänhet ganska positiva. De säger slutligen att de verkligen uppskattar det vi gör i området och att de vill anordna ett möte med city council där de, KFUM och Ubuntu är med. Tillsammans blir vi starka och kan få dem att ge bidrag till utvecklingen av Guguletu.
Mötet är slut och klockan mycket. Jag kommer tillbaka till hostellet vid 19:30 och äter middag.
onsdag 17 mars 2010
Tågen, rörande avslut och läxläsning
Känns otroligt att tiden går så fort, att en vecka redan gått och det blivit dags att återigen följa med till De Novo, rehabiliteringscentrat för ungdomar med drogberoende. Idag är deras sista träff med oss och det är snart dags för dem att lämna De Novo och återvända till sina liv, förhoppningsvis inte till drogerna.
Vägen till De Novo är ganska lång från YMCA Cape Town och börjar som sagt med tåg från stationen Observatory, nära vandrarhemmet. Det kostar 11R t o r i tredje klass. Jag åker med Geraldene och passar på att fråga lite om hur tågen funkar. Vi åker en station och hoppar av för att byta tåg. Att åka den stationen är inte så komplicerat eftersom det bara finns en plattform vid Observatory och allt jag behöver göra är att hålla koll så jag åker åt rätt håll. Stationen vi byter vid däremot har massor med olika plattformar och broar for att ta sig till dem. De är numrerade, men vilket nummer de har ser man först när man är framme vid plattformen. Jag frågar om det går flera tåg från varje plattform eller inte, vilket det tydligen gör. Jag ser ingen tavla nånstans och undrar lite försynt hur hon kan hålla koll på vilket tåg vi ska på? Hon berättar att hon bara går på tiden som hon lärt sig från en tavla inne i stationshuset, men att det också finns nummer på tågen som står längst fram på tåget. Tågen kommer snabbt in till plattformarna och jag inser att man måste fokusera för att hitta se numret innan loket åkt förbi och tåget stannat. Det finns heller inget sätt att se vilken som är nästa station, man får helt enkelt kika ut genom fönstret för att se namnet på stationen som tåget stannar vid. Det knallgula tåget kommer in och stannar till med ett väldigt gnisslande och vi kliver på. Egentligen ser tågen ganska moderna ut på både utsidan och insidan. Alla tåg har samma gula färg och skjutdörrar som öppnar och stänger sig själva (oftast) och ser likadana ut på insidan. Gula bänkar i hårdplast utefter väggarna på vagnarna och ordentligt med utrymme att stå på. Jag undrar lite försynt var man kliver på om man köpt en 1a klass biljett och får höra att det finns separata vagnar med stoppade sittplatser och oftast färre antal människor. Färre antal människor kanske kan vara något för på nästa hållplats kliver en otrolig mängd människor på. De trängs för att hinna och det ser ut att vara ett mirakel att ingen skadas. Vagnen blir fullpackad och värmen stiger. Som tur är ska de flesta av innan oss. På stationen innan den vi ska av vid väller alla ut ur vagnen i samma panik som tidigare för att hinna av tåget. Jag ser hur en man i 30 års åldern desperat har huggit tag i ett av handtagen i taket för att komma på tåget. Han hänger i luften och bärs upp alla människor som strömmar ut ur vagnen, men lyckas ändå på något sätt komma på tåget oskadd. På nästa station, Kreifontain ska vi av. Vi får sen hoppa på en vit minibuss för att komma till De Novo. I bussen sitter redan de andra, Denzel, Davina, Julia och Dalene och väntar på oss eftersom de bor i Kreifontein. Vi åker ännu längre ut och vindruveplantage sprider ut sig längs vägen. På ett ställe ser jag också ett fält med pumpor. När jag spanar ut mot bergstopparna för att försöka få en uppfattning om var vi befinner oss ser jag hur de täcks av moln som ligger som ett täcke över dem medan himlen i övrigt är klarblå. En mäktig syn som jag försöker dokumentera även om det är svårt på så långt håll.
Vi kliver av utanför byggnaden och ställer oss i ring. Jag blir ombedd att be för oss eftersom det är sista dagen vi har en chans att påverka ungdomarna. Det verkar betyda mycket för dem så jag säger några väl valda ord på svenska, avslutar med amen och de ser nöjda ut. Vi ringer på för att vakten ska öppna åt oss.
Vår tid hos dem går förbi allt för fort i dag. Vi börjar med en reflektion kring allt de gjort med KFUM medan de varit här. Läkarstudenterna fortsätter sedan sitt flyer projekt. På baksidan av den glada teckning de gjorde förra gången får de nu skriva tre kolumner; ”My Plan”, ”My Goals” och ”My Numbers”. Jag traskar runt och kikar lite på vad de skrivit. En del har skrivit på Afrikaans och andra på Engelska. Jag lyckas förstå det som skrivits på Afrikaans nog bra för att ställa några frågor kring det och få dem att berätta resten. De flesta har väldigt bra planer även om alla skrivit dem väldigt generellt så som ”träffa min familj och be om ursäkt”, ”komma tillbaka till skolan, plugga ordentligt och sen gå vidare till gymnasium och universitet” eller ”hitta ett jobb”. Efter lunchen sätter vi oss i mindre grupper och går in på djupet kring olika ämnen. Vi ställer frågor som ”Vad ska du göra den första dagen du är hemma?”, ”Var ska du bo?”, ”Vad gör du när du möter dina kompisar första gången?”, ”Berätta hur du ska göra för att hitta jobbet som du skrivit att du vill ha?” osv. Det är svåra frågor, men viktigt för dem att ha funderat kring för att inte bli totalt överväldigade när de kommer ut och tillbaka till sin vardag. Gruppen jag och Geraldene sitter med verkar ha en sak gemensamt, ingen av dem har sin pappa med i sitt liv. En av killarna ska tillbaka till precis samma situation som han kom ifrån och måste försöka klara av det, en annan har lyckats prata med sin farbror om att få bo hos honom istället. Det är lite svårt att hänga med eftersom Afrikaans och Engelska blandas friskt. Jag känner ändå att jag verkligen knutit an till några av killarna trots att jag bara träffat dem två gånger och jag hoppas verkligen att de klarar sig. Jag tror att de känner att jag bryr mig också. Jag märker det speciellt när Geraldene går i väg en stund och jag sitter själv kvar med fyra av killar som varit ganska tystlåtna av sig. De börjar fråga om Sverige och om mig och hur livet ser ut för någon i deras ålder i Sverige. De frågor om droger och beroende och hur ungdomar mår i Sverige. Jag berättar så gott jag kan och frågorna blir fler. En av killarna som varit extra tyst innan tar mod till sig och frågar om ärren jag har på min arm. Jag förklarar hur det tyvärr är ganska vanligt i Sverige att unga skadar sig själva och får höra att de har kompisar som gör det här också. Efter det lossnar de verkligen och pratar öppet med mig och vi kan dra likheter mellan olika slags beroenden och sätt att hantera svårigheter i sitt liv. Jag berättar också hur KFUM i Sverige ofta använder duktiga unga människor som själva varit med om svårigheter såsom drogproblem eller gäng för att nå dem som nu är i samma situation. De håller med om att det nog skulle vara enklare att lyssna på någon som varit med om samma sak. Jag får in dem på olika strategier för att inte falla tillbaka in i gamla sätt att hantera problem på och de lyssnar. När tiden är slut känner jag hur de tidigare ganska tystlåtna killarna verkligen har både pratat och lyssnat och i ögon som tidigare såg tomma ut finns nu en nyfikenhet kring vad de kan åstadkomma i sitt liv. Studera, resa till andra länder och kanske använda sig av sina upplevelser för att hjälpa andra. Vi avslutar passet med att ge var och en av dem personliga råd och tips och pepp. Tiden är slut innan vi är färdiga och Davina stannar kvar för att avsluta medan vi åker iväg till Kreifontain för att hjälpa till med läxläsning. Innan jag går får jag en hel del kramar och hälsningar från killarna.
När jag samlat ihop allt och ska traska ut till de andra har de redan gått utan mig! Jag går ut för att titta, men det är tomt. Jag skickar ett sms till Geraldine och hon ringer upp mig och berättar att de har gått ut på andra sidan och sitter i vuxenrehabiliteringscentrat och väntar på bussen. Förvirrad traskar jag tillbaka in och frågar Davina var jag ska innan jag hittar rätt.
Väl framme i Kreifontain har efter skolan läxläsningen redan kört igång. Jag sjunker ner i en fotölj och känner hur trött jag är. Det var fantastiskt givande på De Novo idag, men jag gav också bort massor av energi. Som tur är får jag tillbaka den av alla trevliga 10-13 åringar som mer än gärna kramas och ler. Vi avslutar dagen med en kunskapstävling som de löser i grupp på tid! Det vinnande laget får sina namn uppsatta på väggen.
Vägen till De Novo är ganska lång från YMCA Cape Town och börjar som sagt med tåg från stationen Observatory, nära vandrarhemmet. Det kostar 11R t o r i tredje klass. Jag åker med Geraldene och passar på att fråga lite om hur tågen funkar. Vi åker en station och hoppar av för att byta tåg. Att åka den stationen är inte så komplicerat eftersom det bara finns en plattform vid Observatory och allt jag behöver göra är att hålla koll så jag åker åt rätt håll. Stationen vi byter vid däremot har massor med olika plattformar och broar for att ta sig till dem. De är numrerade, men vilket nummer de har ser man först när man är framme vid plattformen. Jag frågar om det går flera tåg från varje plattform eller inte, vilket det tydligen gör. Jag ser ingen tavla nånstans och undrar lite försynt hur hon kan hålla koll på vilket tåg vi ska på? Hon berättar att hon bara går på tiden som hon lärt sig från en tavla inne i stationshuset, men att det också finns nummer på tågen som står längst fram på tåget. Tågen kommer snabbt in till plattformarna och jag inser att man måste fokusera för att hitta se numret innan loket åkt förbi och tåget stannat. Det finns heller inget sätt att se vilken som är nästa station, man får helt enkelt kika ut genom fönstret för att se namnet på stationen som tåget stannar vid. Det knallgula tåget kommer in och stannar till med ett väldigt gnisslande och vi kliver på. Egentligen ser tågen ganska moderna ut på både utsidan och insidan. Alla tåg har samma gula färg och skjutdörrar som öppnar och stänger sig själva (oftast) och ser likadana ut på insidan. Gula bänkar i hårdplast utefter väggarna på vagnarna och ordentligt med utrymme att stå på. Jag undrar lite försynt var man kliver på om man köpt en 1a klass biljett och får höra att det finns separata vagnar med stoppade sittplatser och oftast färre antal människor. Färre antal människor kanske kan vara något för på nästa hållplats kliver en otrolig mängd människor på. De trängs för att hinna och det ser ut att vara ett mirakel att ingen skadas. Vagnen blir fullpackad och värmen stiger. Som tur är ska de flesta av innan oss. På stationen innan den vi ska av vid väller alla ut ur vagnen i samma panik som tidigare för att hinna av tåget. Jag ser hur en man i 30 års åldern desperat har huggit tag i ett av handtagen i taket för att komma på tåget. Han hänger i luften och bärs upp alla människor som strömmar ut ur vagnen, men lyckas ändå på något sätt komma på tåget oskadd. På nästa station, Kreifontain ska vi av. Vi får sen hoppa på en vit minibuss för att komma till De Novo. I bussen sitter redan de andra, Denzel, Davina, Julia och Dalene och väntar på oss eftersom de bor i Kreifontein. Vi åker ännu längre ut och vindruveplantage sprider ut sig längs vägen. På ett ställe ser jag också ett fält med pumpor. När jag spanar ut mot bergstopparna för att försöka få en uppfattning om var vi befinner oss ser jag hur de täcks av moln som ligger som ett täcke över dem medan himlen i övrigt är klarblå. En mäktig syn som jag försöker dokumentera även om det är svårt på så långt håll.
Vi kliver av utanför byggnaden och ställer oss i ring. Jag blir ombedd att be för oss eftersom det är sista dagen vi har en chans att påverka ungdomarna. Det verkar betyda mycket för dem så jag säger några väl valda ord på svenska, avslutar med amen och de ser nöjda ut. Vi ringer på för att vakten ska öppna åt oss.
Vår tid hos dem går förbi allt för fort i dag. Vi börjar med en reflektion kring allt de gjort med KFUM medan de varit här. Läkarstudenterna fortsätter sedan sitt flyer projekt. På baksidan av den glada teckning de gjorde förra gången får de nu skriva tre kolumner; ”My Plan”, ”My Goals” och ”My Numbers”. Jag traskar runt och kikar lite på vad de skrivit. En del har skrivit på Afrikaans och andra på Engelska. Jag lyckas förstå det som skrivits på Afrikaans nog bra för att ställa några frågor kring det och få dem att berätta resten. De flesta har väldigt bra planer även om alla skrivit dem väldigt generellt så som ”träffa min familj och be om ursäkt”, ”komma tillbaka till skolan, plugga ordentligt och sen gå vidare till gymnasium och universitet” eller ”hitta ett jobb”. Efter lunchen sätter vi oss i mindre grupper och går in på djupet kring olika ämnen. Vi ställer frågor som ”Vad ska du göra den första dagen du är hemma?”, ”Var ska du bo?”, ”Vad gör du när du möter dina kompisar första gången?”, ”Berätta hur du ska göra för att hitta jobbet som du skrivit att du vill ha?” osv. Det är svåra frågor, men viktigt för dem att ha funderat kring för att inte bli totalt överväldigade när de kommer ut och tillbaka till sin vardag. Gruppen jag och Geraldene sitter med verkar ha en sak gemensamt, ingen av dem har sin pappa med i sitt liv. En av killarna ska tillbaka till precis samma situation som han kom ifrån och måste försöka klara av det, en annan har lyckats prata med sin farbror om att få bo hos honom istället. Det är lite svårt att hänga med eftersom Afrikaans och Engelska blandas friskt. Jag känner ändå att jag verkligen knutit an till några av killarna trots att jag bara träffat dem två gånger och jag hoppas verkligen att de klarar sig. Jag tror att de känner att jag bryr mig också. Jag märker det speciellt när Geraldene går i väg en stund och jag sitter själv kvar med fyra av killar som varit ganska tystlåtna av sig. De börjar fråga om Sverige och om mig och hur livet ser ut för någon i deras ålder i Sverige. De frågor om droger och beroende och hur ungdomar mår i Sverige. Jag berättar så gott jag kan och frågorna blir fler. En av killarna som varit extra tyst innan tar mod till sig och frågar om ärren jag har på min arm. Jag förklarar hur det tyvärr är ganska vanligt i Sverige att unga skadar sig själva och får höra att de har kompisar som gör det här också. Efter det lossnar de verkligen och pratar öppet med mig och vi kan dra likheter mellan olika slags beroenden och sätt att hantera svårigheter i sitt liv. Jag berättar också hur KFUM i Sverige ofta använder duktiga unga människor som själva varit med om svårigheter såsom drogproblem eller gäng för att nå dem som nu är i samma situation. De håller med om att det nog skulle vara enklare att lyssna på någon som varit med om samma sak. Jag får in dem på olika strategier för att inte falla tillbaka in i gamla sätt att hantera problem på och de lyssnar. När tiden är slut känner jag hur de tidigare ganska tystlåtna killarna verkligen har både pratat och lyssnat och i ögon som tidigare såg tomma ut finns nu en nyfikenhet kring vad de kan åstadkomma i sitt liv. Studera, resa till andra länder och kanske använda sig av sina upplevelser för att hjälpa andra. Vi avslutar passet med att ge var och en av dem personliga råd och tips och pepp. Tiden är slut innan vi är färdiga och Davina stannar kvar för att avsluta medan vi åker iväg till Kreifontain för att hjälpa till med läxläsning. Innan jag går får jag en hel del kramar och hälsningar från killarna.
När jag samlat ihop allt och ska traska ut till de andra har de redan gått utan mig! Jag går ut för att titta, men det är tomt. Jag skickar ett sms till Geraldine och hon ringer upp mig och berättar att de har gått ut på andra sidan och sitter i vuxenrehabiliteringscentrat och väntar på bussen. Förvirrad traskar jag tillbaka in och frågar Davina var jag ska innan jag hittar rätt.
Väl framme i Kreifontain har efter skolan läxläsningen redan kört igång. Jag sjunker ner i en fotölj och känner hur trött jag är. Det var fantastiskt givande på De Novo idag, men jag gav också bort massor av energi. Som tur är får jag tillbaka den av alla trevliga 10-13 åringar som mer än gärna kramas och ler. Vi avslutar dagen med en kunskapstävling som de löser i grupp på tid! Det vinnande laget får sina namn uppsatta på väggen.
tisdag 16 mars 2010
Lugn dag på kontoret och insikt i hur nya möjligheter skapas
Melinda hade möten hela dagen så min plan var att jobba på flyern hela dagen från YMCA Capetown kontoret. Llowellyn pratade med mig om en flyer han gärna vill ha gjord också och undrade om jag kunde göra den åt honom. Jag blev erbjuden att hänga med till en skola de skulle besöka på förmiddagen och hängde med. Det visade sig vara en ganska fattig skola i ett finare område. På skolan gick barn vars föräldrar jobbar på en vinfarm. Llowellyn berättade att nästan alla hade Fetal alcohol syndrome eftersom deras föräldrar missbrukar alkohol. För några år sedan kunde de till och med få betalt i alkohol. Alla barn på skolan var otroligt små för sin ålder. Vi pratade med rektorn och de fleasta lärarna i lärarrummet om att starta en Y-zone för barnen där de kan få hjälp med hemläxa, där de barn med läs- och skrivsvårigheter kan få hjälp och ett ställe där de också får ha roligt samtidigt som de lär sig saker. Alla, både rektorn och lärarna var mycket positiva och speciellt till de andra aktiviteterna vi tillhandahåller när läxan är gjord. Arts and Craft, sport och life skills är sådant som skolan inte har tid eller pengar att ta upp. De önskade också att barnen skulle få möjlighet att lära sig använda internet eftersom skolan själv inte har möjlighet att lära dem trots att de måste kunna det när de går vidare. Rektorn berättade också att det är stora problem med deras slutresultat för eleverna, dvs. antalet elever som går vidare och klarar vad vi skulle likna vid gymnasiestudier, något som här kallas för ”matric” som är ett slutprov de skriver i åk 12. Endast en elev har hittills gjort det från deras skola. Problemet sitter dock inte bara i skolans resurser utan mest i elevernas motivation och mål. Många vill bara jobba på vinfarmen, som deras föräldrar gör.
Efter besöket på skolan åker vi till farmen som de flesta av barnens föräldrar jobbar och bor på. När vi passerat vakten vid ingången kör vi in på en vacker vingård. Vi parkerar vid ett ståtligt hus omgivet av stora fält med vindruvor. Turister är också på besök här och det betalas inträde. Vi ska prata med managern och blir insläppta. Innanför ingången som är mer av en portal öppnar sig en stor sal. Där finns olika verktyg och tunnor för vintillverkning uppställda, en exklusiv soffgrupp står vid en eldstad. På väggarna sitter konstverk och i en del av salen finns ett bord där det är möjligt att köpa konstverken som är på utställning. Vi pratar med de två ansvariga för det medan vi väntar på managern. Det visar sig vara ett fruktsamt samtal eftersom en av de två damerna tidigare jobbat i Durban och varit involverad i frivilligarbete som hon själv startat för barn för att främja deras artistiska ådra. Vi utbyter telefonnummer och kontaktinformation och hon säger att hon gärna hjälper till på våra arts and crafts lektioner. Managern dyker upp och vi traskar iväg till hans kontor som ligger inne i den anslutande fabriksbyggnaden där vin framställs och packas. Llowellyn berättar om planen att starta en Y-zone med efter skolan aktiviteter för barnen vars föräldrar jobbar här. Managern är väldigt positiv och de ställer gärna upp med lokal för att vi ska kunna göra detta. Vi kikar på lokalen som är perfekt! Den ligger på baksidan av det stora huset i en lokal som just nu står tom. Utanför finns en stor gräsmatta som verkar perfekt att spela fotboll eller andra aktiviteter på. Planen är nu att starta upp redan om två-tre veckor. Då ska lokalen vara inredd och kanske till och med några datorer dit transporterade. Managern verkar tro att de kanske ska kunna stå för internetuppkoppling.
Innan vi åker därifrån går vi upp bland husen där arbetarna bor. Rader med små vitmålade hus byggda av ägaren till vingården. De ser fina ut och jag tror att familjerna som bor här har det ganska bra. I ett av husen finns ett sk. Kreshe, dvs. ett dagis. Vi hälsar på dem och berättar om våra planer också så att de vet vad som händer. Jag passar på att knäppa några foton från insidan av dagiset. Det är ganska litet, men välstädat och allting verkar vara på sin plats.
Vi lämnar vingården och Llowellyn köper lite vindruvor vid ett stånd vid vägen. Han förklarar att vindruvorna man äter och de som är till vin smakar ganska annorlunda. Han har själv växt upp på en farm och vet hur det kan vara. Något som han använder sig av nu och som driver honom att starta sådana här projekt.
Vi åker en liten bit till ett cafe som ligger på mark som Llowellyn berättar tillhör YMCA. De verkar dock hyra ut husen och marken. Det är ett väldigt vackert ställe och det vore fantastiskt att ha läger här. Cafét är dock också väldigt vackert och serverar god mat som vi får till lunch. Llowellyn verkar ha missat att min födelsedag var några dagar innan och när han får reda på det bjuder han på tårta.
Vi åker slutligen tillbaka till YMCA kontoret i Capetown och jag jobbar lite på den leaflet som Melinda vill ha.
Efter besöket på skolan åker vi till farmen som de flesta av barnens föräldrar jobbar och bor på. När vi passerat vakten vid ingången kör vi in på en vacker vingård. Vi parkerar vid ett ståtligt hus omgivet av stora fält med vindruvor. Turister är också på besök här och det betalas inträde. Vi ska prata med managern och blir insläppta. Innanför ingången som är mer av en portal öppnar sig en stor sal. Där finns olika verktyg och tunnor för vintillverkning uppställda, en exklusiv soffgrupp står vid en eldstad. På väggarna sitter konstverk och i en del av salen finns ett bord där det är möjligt att köpa konstverken som är på utställning. Vi pratar med de två ansvariga för det medan vi väntar på managern. Det visar sig vara ett fruktsamt samtal eftersom en av de två damerna tidigare jobbat i Durban och varit involverad i frivilligarbete som hon själv startat för barn för att främja deras artistiska ådra. Vi utbyter telefonnummer och kontaktinformation och hon säger att hon gärna hjälper till på våra arts and crafts lektioner. Managern dyker upp och vi traskar iväg till hans kontor som ligger inne i den anslutande fabriksbyggnaden där vin framställs och packas. Llowellyn berättar om planen att starta en Y-zone med efter skolan aktiviteter för barnen vars föräldrar jobbar här. Managern är väldigt positiv och de ställer gärna upp med lokal för att vi ska kunna göra detta. Vi kikar på lokalen som är perfekt! Den ligger på baksidan av det stora huset i en lokal som just nu står tom. Utanför finns en stor gräsmatta som verkar perfekt att spela fotboll eller andra aktiviteter på. Planen är nu att starta upp redan om två-tre veckor. Då ska lokalen vara inredd och kanske till och med några datorer dit transporterade. Managern verkar tro att de kanske ska kunna stå för internetuppkoppling.
Innan vi åker därifrån går vi upp bland husen där arbetarna bor. Rader med små vitmålade hus byggda av ägaren till vingården. De ser fina ut och jag tror att familjerna som bor här har det ganska bra. I ett av husen finns ett sk. Kreshe, dvs. ett dagis. Vi hälsar på dem och berättar om våra planer också så att de vet vad som händer. Jag passar på att knäppa några foton från insidan av dagiset. Det är ganska litet, men välstädat och allting verkar vara på sin plats.
Vi lämnar vingården och Llowellyn köper lite vindruvor vid ett stånd vid vägen. Han förklarar att vindruvorna man äter och de som är till vin smakar ganska annorlunda. Han har själv växt upp på en farm och vet hur det kan vara. Något som han använder sig av nu och som driver honom att starta sådana här projekt.
Vi åker en liten bit till ett cafe som ligger på mark som Llowellyn berättar tillhör YMCA. De verkar dock hyra ut husen och marken. Det är ett väldigt vackert ställe och det vore fantastiskt att ha läger här. Cafét är dock också väldigt vackert och serverar god mat som vi får till lunch. Llowellyn verkar ha missat att min födelsedag var några dagar innan och när han får reda på det bjuder han på tårta.
Vi åker slutligen tillbaka till YMCA kontoret i Capetown och jag jobbar lite på den leaflet som Melinda vill ha.
måndag 15 mars 2010
Llowellyn och Informationsbroschyr
Idag fick jag tillslut träffa Llowellyn! Melinda kom sent för att hämta mig, men det innebar att Llowellyn hann tillbaka till sitt kontor och vi kunde träffa honom. Han verkar precis lika upptagen som Björn Halling. Det kändes bra att tillslut få träffa min supervisor. Han verkade peppad och ville gärna att jag skulle uppdatera deras hemsida lite. Han sa också att om jag vill åka nånstans så är det bara att fråga så fixar dom det och när Jonas kommer får vi bo i dubbelrummet.
Efter mötet med Llowellyn åkte vi till Athlone och jag började leka lite med en flyer/informationsbroschyr som Melinda vill ha för att göra reklam för kurser inom regionen. På lunchen träffade vi de som chefar på Athlone och jag visade tidningen från Ukraina som jag hade med. Många tyckte om den och vill göra något liknande. YMCA Athlone speciellt eftersom de har bestämt att de ska bygga ett slags ”health center” som de behöver en massa pengar till och som de vill ge ut en flyer för.
Kvällen var lugn, jag läste bok och somnade.
Efter mötet med Llowellyn åkte vi till Athlone och jag började leka lite med en flyer/informationsbroschyr som Melinda vill ha för att göra reklam för kurser inom regionen. På lunchen träffade vi de som chefar på Athlone och jag visade tidningen från Ukraina som jag hade med. Många tyckte om den och vill göra något liknande. YMCA Athlone speciellt eftersom de har bestämt att de ska bygga ett slags ”health center” som de behöver en massa pengar till och som de vill ge ut en flyer för.
Kvällen var lugn, jag läste bok och somnade.
lördag 13 mars 2010
Youth Justice In Action och födelsedag!
Tog sovmorgon till 09:30, duschade och traskade sedan iväg för att vara med på den allra första Youth Justice In Action konferensen i Kapstaden. De hade inte kommit igång än eftersom de väntade på deltagarna från Guguletu som var försenade. Tillslut var vi omkring 20-25 personer i lokalen. Davina öppnade konferensen med att hälsa alla välkomna och introducerade ämnet. Adorien tog över och försökte få igång alla genom att berätta lite om definitionen rättvisa och att bli dömd rättvist. Efter det tog Aubrey från Durban över. Han berättade om projektet och hur det startat i England mycket p.g.a hur unga behandlades av polisen i Honduras. Han berättade hur ungdomar i Honduras vid den tidpunkten kunde bli skjutna av polisen bara för att de hade en tatuering. Han pratade också om hur många regeringar i olika länder har kommit att se ungdomar som synonymt med brottslighet. Det har kommit att innebära i att polisväsendet i vissa länder antagit en ”no tolerance” policy. Det innebär att alla ungdomar som begår ett brott hamnar i fängelse! Med andra ord kan 14 åringar som snattat på en affär hamna i fängelse tillsammans med en 35 åring som begått mord. Ett annat stort problem är just att i många länder så sätts unga i samma cell som äldre och mer allvarliga brottslingar. Det innebär ofta att de blir slagna och utnyttjade och att de kommer ut ur fängelset uppgivna och med kunskaper om brott som de inte hade innan. Aubrey hade mycket att berätta om och det var intressanta saker, dock så hade det varit bra om all information hade kunnat presenteras på ett tydligare sätt. Posters, handouts, skriva på tavla eller använda projektor etc. hade varit grymt! Personligen tror jag att många inte riktigt förstod allt tyvärr. Tio stycken frivilliga formade en arbetsgrupp efter konferensen och pratade om uppdraget som Youth Justice In Action jobbar med. De ska samla in statistik och individuella historier från fängelser och institutioner där de jobbar. Helst ska informationen handla om ungdomar mellan 14-18 år, eventuellt upp till 21 år. Informationen ska sedan användas för att ta upp frågorna med de styrande i landet. Ofta handlar det inte om att det är fel på reglerna utan snarare på utövandet. Sydafrika har skrivit under FNs avtal, men i praktiken följs det inte och det är just den biten som Youth Justice In Action fokuserar på.
Eftersom det är min födelsedag idag så blev jag överraskad med sång och frukt! Davina och Dalene fick alla som deltog på konferensen att sjunga för mig
Efter konferensen åkte jag och Adorien på utflykt. Vi fick skjuts första biten av deltagarna från Guguletu i en överfull buss! Först till en fotoaffär för att hämta ut bilder som Adorien lämnat in tidigare. Efter det hoppade vi på en taxibuss (kostar 5 Rand, är ofta överfyllda och de kör ofta som dårar) in till Kapstadens centrum. Där bytte vi till en taxibuss mot Seapoint, ett av de lyxiga områdena som ligger precis vid en stor sandstrand. Vi kikade i några små butiker och traskade runt på sandstranden en stund. Jag testade vattnet lite, det hör till atlanten och var iskallt! Efter en ”sweet crepe” och lite mer traskande och fotande hoppade vi på en taxibuss tillbaka mot Kapstaden. Vi hoppade av vid Waterfront som också är ett rikare område med lyxiga och dyra shoppingcentra. På vägen dit passerade vi ett skumt fenomen. En massa människor som verkade ha hela sitt pick och pack på trottoaren. Det visade sig vara så att de blivit utkastade av husägaren! Vi fortsatte till Waterfront. Vi kikade runt i det ENORMA shoppingcentrat och hittade The Body Shop med ungefär 25% lägre priser än i Sverige! En Guccibutik siktades och en bit bort en Levisbutik. Det blev mycket traskande och kikande. Själv köpte jag faktiskt inget, men Adorien hittade lite av varje. Vi köpte varsin vansinnigt god kulglass och började leta oss tillbaka mot närmsta väg för att se om vi kunde hitta ngn busstaxi som fortfarande körde (de slutar tydligen när det blir mörkt). Vi hittade en som dessutom var snäll nog att köra oss hela vägen till Observatory trots att hans skift egentligen var slut. Där käkade vi middag på en trevlig liten restaurang, Adorien bjöd när det blev dags att betala. Allt som allt en ganska trevlig födelsedag!
Jag kompenserade min händelsefyllda helg med att läsa bok och slappa hela söndagen.
Eftersom det är min födelsedag idag så blev jag överraskad med sång och frukt! Davina och Dalene fick alla som deltog på konferensen att sjunga för mig
Efter konferensen åkte jag och Adorien på utflykt. Vi fick skjuts första biten av deltagarna från Guguletu i en överfull buss! Först till en fotoaffär för att hämta ut bilder som Adorien lämnat in tidigare. Efter det hoppade vi på en taxibuss (kostar 5 Rand, är ofta överfyllda och de kör ofta som dårar) in till Kapstadens centrum. Där bytte vi till en taxibuss mot Seapoint, ett av de lyxiga områdena som ligger precis vid en stor sandstrand. Vi kikade i några små butiker och traskade runt på sandstranden en stund. Jag testade vattnet lite, det hör till atlanten och var iskallt! Efter en ”sweet crepe” och lite mer traskande och fotande hoppade vi på en taxibuss tillbaka mot Kapstaden. Vi hoppade av vid Waterfront som också är ett rikare område med lyxiga och dyra shoppingcentra. På vägen dit passerade vi ett skumt fenomen. En massa människor som verkade ha hela sitt pick och pack på trottoaren. Det visade sig vara så att de blivit utkastade av husägaren! Vi fortsatte till Waterfront. Vi kikade runt i det ENORMA shoppingcentrat och hittade The Body Shop med ungefär 25% lägre priser än i Sverige! En Guccibutik siktades och en bit bort en Levisbutik. Det blev mycket traskande och kikande. Själv köpte jag faktiskt inget, men Adorien hittade lite av varje. Vi köpte varsin vansinnigt god kulglass och började leta oss tillbaka mot närmsta väg för att se om vi kunde hitta ngn busstaxi som fortfarande körde (de slutar tydligen när det blir mörkt). Vi hittade en som dessutom var snäll nog att köra oss hela vägen till Observatory trots att hans skift egentligen var slut. Där käkade vi middag på en trevlig liten restaurang, Adorien bjöd när det blev dags att betala. Allt som allt en ganska trevlig födelsedag!
Jag kompenserade min händelsefyllda helg med att läsa bok och slappa hela söndagen.
fredag 12 mars 2010
Ledarträning med fokus på councelling
Idag fick jag skjuts till YMCA Athlone av Cardo (Riccardo) direkt efter frukost. De har en stor vit minibuss med YMCA tryck på, ”donated from YMCA Netherlands” som jag fick åka i. Melinda var nämligen för stressad över att hinna förbereda sin workshop för att hinna hämta upp mig. Min roll idag blev att hjälpa till och samtidigt själv gå en ledarutbildning som Melinda höll i. Det var väldigt intressant och hade fokus på kunskaper som en kurator har, men som också bra ledare bör ha om de jobbar med barn och ungdomar i jobbiga situationer. Vi var åtta stycken som gick kursen och det var roligt att lära känna nya människor på en lite djupare nivå. Förutom mig så var det volontärer från YMCA Athlone som gick kursen och som hoppades kunna använda vad de lärt sig i sitt arbete på exempelvis Y-Zone i deras efter skolan projekt.
När kursen var klar överraskade Melinda mig med en födelsedagspresent. Ett sött halsband med kvarts? från Sydafrika. Alla deltagare sjöng för mig och jag fick en massa kramar vilket var trevligt!
På kvällen pratade jag med Riddish, en student från Mauritsius. Han är den enda vegetarianen som bor här på hostellet och det orsakar stora problem… för honom. Köket här verkar inte ha någon aning om vad man lagar för mat till en vegetarian. Han får samma slags mat till frukost, lunch och ibland middag. Ibland får han bara en tomat till frukost! Total brist på protein! Han berättade i förrgår hur han hade svimmat på gatan, som tur var hade en snäll bilist ringt ambulans och stannat kvar hos honom. Läkaren berättade att han led av vitaminbrist, antagligen på grund av dålig kost.
Lite senare på kvällen hämtade vi Aubrey på flygplatsen. Han anlände från Durban YMCA för att prata om Youth Justice in Action på en konferens som hålls imorgon. När vi kom tillbaka blev det filmtajm! Jag, Davina, Geraldine och Julia kikade på två filmer tillsammans ända tills klockan var 01:30 och vi stupade isäng, mysigt!
När kursen var klar överraskade Melinda mig med en födelsedagspresent. Ett sött halsband med kvarts? från Sydafrika. Alla deltagare sjöng för mig och jag fick en massa kramar vilket var trevligt!
På kvällen pratade jag med Riddish, en student från Mauritsius. Han är den enda vegetarianen som bor här på hostellet och det orsakar stora problem… för honom. Köket här verkar inte ha någon aning om vad man lagar för mat till en vegetarian. Han får samma slags mat till frukost, lunch och ibland middag. Ibland får han bara en tomat till frukost! Total brist på protein! Han berättade i förrgår hur han hade svimmat på gatan, som tur var hade en snäll bilist ringt ambulans och stannat kvar hos honom. Läkaren berättade att han led av vitaminbrist, antagligen på grund av dålig kost.
Lite senare på kvällen hämtade vi Aubrey på flygplatsen. Han anlände från Durban YMCA för att prata om Youth Justice in Action på en konferens som hålls imorgon. När vi kom tillbaka blev det filmtajm! Jag, Davina, Geraldine och Julia kikade på två filmer tillsammans ända tills klockan var 01:30 och vi stupade isäng, mysigt!
torsdag 11 mars 2010
Kontainrar
Melinda blev sen igen med att hämta upp mig. Den här gången eftersom hon fått i uppdrag att visa runt en representant från World alliance.
De hämtade upp mig och vi åkte till Guguletu för att visa henne den framtida Y-zone som håller på att skapas där. Just nu är det bara tre kontainrar med fönster och dörr som står på området, men Melinda målar upp en ganska tilltalande bild om hur det är tänkt att se ut. Just nu väntar de bara på ännu en kontainer som ska köpas in. Tanken är att skapa en oas för barnen efter skolan och på deras fritid även i folktäta Guguletu. Bredvid KFUMs kontainrar står en liknande formation som redan är klar. Tre kontainrar i en halvcirkel, i mitten har en lekplats konstruerats och det ser riktigt trevligt ut mitt bland alla plåtskjul. Barn i dagisålder springer runt där innanför stängslet som vaktar mot inkräktare och ser till att hålla barnen inne. En dagisfröken leder ett tåg med småttingar och de sjunger en ramsa tillsammans. Tanken är att KFUMs gård ska se liknande ut när alla kontainrar kommit och de kan börja fixa i ordning. Barnen är väldigt nyfikna och kommer springande till stängslet när vi står där och kikar och Melinda berättar hur det är tänkt. De vinkar, ler och verkar allmänt vara ganska glada barn.
Efter att vi lämnat av World allinance representanten köper vi lunch i ett slags snabbköpställe. De säljer alla möjliga konstiga saker, det är bara att peka och beställa vad de ska packa ner. Chickenrolls blandas med något som liknar raggmunkar, stekt bananblandning i raggmunkform åker också ner tillsammans med en triangulär pirogliknande rätt. Vi åker till kontoret och äter där medan jag hjälper Melinda att förbereda inför morgondagens workshop. Komplimangerna haglar! Jag är tydligen den snabbaste någonsin på att kopiera! Melinda hade befarat att det skulle dra över till sent på kvällen, men vi är klara långt innan dess och jag hinner i tid till middagen.
De hämtade upp mig och vi åkte till Guguletu för att visa henne den framtida Y-zone som håller på att skapas där. Just nu är det bara tre kontainrar med fönster och dörr som står på området, men Melinda målar upp en ganska tilltalande bild om hur det är tänkt att se ut. Just nu väntar de bara på ännu en kontainer som ska köpas in. Tanken är att skapa en oas för barnen efter skolan och på deras fritid även i folktäta Guguletu. Bredvid KFUMs kontainrar står en liknande formation som redan är klar. Tre kontainrar i en halvcirkel, i mitten har en lekplats konstruerats och det ser riktigt trevligt ut mitt bland alla plåtskjul. Barn i dagisålder springer runt där innanför stängslet som vaktar mot inkräktare och ser till att hålla barnen inne. En dagisfröken leder ett tåg med småttingar och de sjunger en ramsa tillsammans. Tanken är att KFUMs gård ska se liknande ut när alla kontainrar kommit och de kan börja fixa i ordning. Barnen är väldigt nyfikna och kommer springande till stängslet när vi står där och kikar och Melinda berättar hur det är tänkt. De vinkar, ler och verkar allmänt vara ganska glada barn.
Efter att vi lämnat av World allinance representanten köper vi lunch i ett slags snabbköpställe. De säljer alla möjliga konstiga saker, det är bara att peka och beställa vad de ska packa ner. Chickenrolls blandas med något som liknar raggmunkar, stekt bananblandning i raggmunkform åker också ner tillsammans med en triangulär pirogliknande rätt. Vi åker till kontoret och äter där medan jag hjälper Melinda att förbereda inför morgondagens workshop. Komplimangerna haglar! Jag är tydligen den snabbaste någonsin på att kopiera! Melinda hade befarat att det skulle dra över till sent på kvällen, men vi är klara långt innan dess och jag hinner i tid till middagen.
onsdag 10 mars 2010
De Novo - youths drug rehabilitation centre
Igår, dvs. onsdag fick jag följa med volontärerna från Capetown YMCA till De Novo. De Novo är det ENDA kommunalt drivna drog rehabiliteringscentrat i Kap-regionen och trots detta är det ändå inte helt gratis. På De Novo finns både vuxna och ungdomar i olika avdelningar. Kommunen har dock bestämt att kvoten vuxna ska vara dubbelt så hög som ungdomarna. Det innebär att det bara finns 12 ungdomar på ungdomsavdelningen just nu, alla mellan 15-18 år gamla.
Vägen dit är lång från hostellet och det tar ca. en timme att ta sig dit. Först åker vi med det tågsystem som finns i Kapstaden, från Observatory åker vi en station och byter sedan till ett annat tåg som tar oss långt till utkanten av Kapstaden, till Kraaifontein. Där hoppar vi på en buss som tar oss resten av vägen till De Novo. Vi åker förbi allt färre hus, istället ser jag vingårdar och öppna ytor och träd. De Novo inringas av stängsel, staket och väpnade vakter.
Vi har en timmes planeringstid innan vi sätter igång. Tre läkarstuderande, en tjej och två killar deltar på förmiddagen med sitt eget program som de förberett och som vi pratar om innan.
Det är tillslut dags att träffa ungdomarna. Vi går in i en liten lokal som ser ut att vara dedikerat till KFUM. Stapelbara plaststolar är utställda i en halvcirkel, en flipchart tavla står framför dem och på väggen sitter en uppsättning regler som gäller för träffarna. Det är en samling trötta ungdomar som möter os, alla killar. De flesta har trasiga, smutsiga jeans och t-shirts. Några verkar intresserade och förväntansfulla inför dagens ”lektion”, andra skrattar och lyssnar inte alls. En av killarna, den tillsynes yngsta av dem sitter i ett hörn helt tyst och ointresserad. Han ser ut att vilja stänga ute hela världen.
Vi börjar med en gemensam isbrytare, alla står i cirkel och Davina från Capetown YMCA leder en lite småtokig övning med ljud och rörelser. Läkarstudenterna tar över och berättar om dagens övning. Ungdomarna ska måla något som gör dem glada, helst en gubbe. De pratar om olika färger och deras betydelse innan de börjar. Några tar det väldigt seriöst och börjar med blyertspenna innan de fyller i med pensel och vattenfärger. Killen i hörnet vill inte alls vara med, han sitter bara vid sitt papper och går efter en stund ut. Jag frågar Davina om någon borde följa efter och kanske prata med honom, men får bara svaret att det är okej att han går ut. Jag traskar runt i de olika grupperna som sitter på golvet och målar och ställer lite frågor och gör mitt bästa för att ge dem lite energi. Det verkar fungera och fler blir engagerade. I slutet av övningen får var och en komma fram och berätta om sin målning och varför de valt sina olika motiv. Anledningarna varierar kraftigt och alla är inte lika ärliga inför gruppen som de varit inför mig när jag frågat dem enskilt. En kille har ritat en massa pengar och något som är lite svårt att se vad det är, när jag frågade berättade han att pengar och knark är det som gör honom glad. Lite ledsamt att höra eftersom det här är deras näst sista vecka på centret. När han berättar för gruppen pratar han dock bara om vad de olika färgerna betyder och vill inte gå in på vad pengarna och de andra är. Det blir dags för lunch, läkarstudenterna lämnar oss och det blir det vår tur.
Davina ritar upp en stor gryta på flipcharttavlan med eld under. Alla får bidra med ord som visa på vad de varit med om, sådant som finns kvar i deras tankar. Hon förklarar hur det är sådant som fortfarande finns där och som gör att de hela tiden är på gränsen att koka över. De flesta nickar igenkännande. De delas in i grupper och får i uppgift att rita en gubbe och sedan skriva vid gubbens ögon, öron, näsa, mun, hjärta, händer, fötter och fickor vad som de sett, hört, luktat, sprungit från, haft i fickan osv. innan de kom till centrat. Det var en jättebra övning eftersom den fick dem att berätta för varandra vad de varit med om och vad de själva sett och gjort. Jag smög runt och ställde lite uppmuntrande frågor vilket behövdes i vissa grupper för att de skulle komma igång. De fick redovisa gruppens gubbe med text för hela gruppen. Vi avslutade med en övning de kallade ”the blanket”. Vi ledare höll i varsitt hörn av en osynlig filt. De som ville fick sedan slänga bort sådant de bar på inom sig i filten. När alla var klara vilket tog ganska lång tid, så bar packade vi ihop den osynliga, men nu tunga filten och Denzel bar ut den. Vi gjorde en ny cirkel, höll hand och Devina bad för dem, några skrattade men andra bad med och en eller två hade tårar i ögonen som de gömde.
Efter De Novo åkte vi i samlad trupp till ett Y-zone efter skolan projekt. Volontärer från YMCA Capetown är där varje eftermiddag och hjälper barnen från tre närliggande skolor i Kreifontein med läxor samtidigt som de spenderar en del av tiden åt ”life skills”. Det är en trevlig lokal med bord och stolar och en lite soffgrupp. Vi har med små paket med mackor till alla. Jag hjälper till lite med några matteläxor. Det är en stor kontrast till De Novo. Barnen skrattar, kramar oss ledare och hjälper varandra med läxorna. Vi avslutar med en halvtimmes lifeskills vilket idag innebär att överväga ett antal frågeställningar och försöka hitta rätt respons till problemen.
Din pojkvän tjatar och tjatar och vill ha sex, han säger att alla hans kompisar har det. Du tycker det är för tidigt. Vad säger du till honom?
A. Du säger NEJ! Och gör slut med honom på en gång!
B. Du förklarar att du inte tycker att du är redo och att ni borde vänta oavsett vad andra gör, om han älskar dig får han vänta.
C. Du går med på att fundera på saken fastän det känns helt fel. ”
Kvällen blev lugn. Pratade lite med några av studenterna efter middagen.
Vägen dit är lång från hostellet och det tar ca. en timme att ta sig dit. Först åker vi med det tågsystem som finns i Kapstaden, från Observatory åker vi en station och byter sedan till ett annat tåg som tar oss långt till utkanten av Kapstaden, till Kraaifontein. Där hoppar vi på en buss som tar oss resten av vägen till De Novo. Vi åker förbi allt färre hus, istället ser jag vingårdar och öppna ytor och träd. De Novo inringas av stängsel, staket och väpnade vakter.
Vi har en timmes planeringstid innan vi sätter igång. Tre läkarstuderande, en tjej och två killar deltar på förmiddagen med sitt eget program som de förberett och som vi pratar om innan.
Det är tillslut dags att träffa ungdomarna. Vi går in i en liten lokal som ser ut att vara dedikerat till KFUM. Stapelbara plaststolar är utställda i en halvcirkel, en flipchart tavla står framför dem och på väggen sitter en uppsättning regler som gäller för träffarna. Det är en samling trötta ungdomar som möter os, alla killar. De flesta har trasiga, smutsiga jeans och t-shirts. Några verkar intresserade och förväntansfulla inför dagens ”lektion”, andra skrattar och lyssnar inte alls. En av killarna, den tillsynes yngsta av dem sitter i ett hörn helt tyst och ointresserad. Han ser ut att vilja stänga ute hela världen.
Vi börjar med en gemensam isbrytare, alla står i cirkel och Davina från Capetown YMCA leder en lite småtokig övning med ljud och rörelser. Läkarstudenterna tar över och berättar om dagens övning. Ungdomarna ska måla något som gör dem glada, helst en gubbe. De pratar om olika färger och deras betydelse innan de börjar. Några tar det väldigt seriöst och börjar med blyertspenna innan de fyller i med pensel och vattenfärger. Killen i hörnet vill inte alls vara med, han sitter bara vid sitt papper och går efter en stund ut. Jag frågar Davina om någon borde följa efter och kanske prata med honom, men får bara svaret att det är okej att han går ut. Jag traskar runt i de olika grupperna som sitter på golvet och målar och ställer lite frågor och gör mitt bästa för att ge dem lite energi. Det verkar fungera och fler blir engagerade. I slutet av övningen får var och en komma fram och berätta om sin målning och varför de valt sina olika motiv. Anledningarna varierar kraftigt och alla är inte lika ärliga inför gruppen som de varit inför mig när jag frågat dem enskilt. En kille har ritat en massa pengar och något som är lite svårt att se vad det är, när jag frågade berättade han att pengar och knark är det som gör honom glad. Lite ledsamt att höra eftersom det här är deras näst sista vecka på centret. När han berättar för gruppen pratar han dock bara om vad de olika färgerna betyder och vill inte gå in på vad pengarna och de andra är. Det blir dags för lunch, läkarstudenterna lämnar oss och det blir det vår tur.
Davina ritar upp en stor gryta på flipcharttavlan med eld under. Alla får bidra med ord som visa på vad de varit med om, sådant som finns kvar i deras tankar. Hon förklarar hur det är sådant som fortfarande finns där och som gör att de hela tiden är på gränsen att koka över. De flesta nickar igenkännande. De delas in i grupper och får i uppgift att rita en gubbe och sedan skriva vid gubbens ögon, öron, näsa, mun, hjärta, händer, fötter och fickor vad som de sett, hört, luktat, sprungit från, haft i fickan osv. innan de kom till centrat. Det var en jättebra övning eftersom den fick dem att berätta för varandra vad de varit med om och vad de själva sett och gjort. Jag smög runt och ställde lite uppmuntrande frågor vilket behövdes i vissa grupper för att de skulle komma igång. De fick redovisa gruppens gubbe med text för hela gruppen. Vi avslutade med en övning de kallade ”the blanket”. Vi ledare höll i varsitt hörn av en osynlig filt. De som ville fick sedan slänga bort sådant de bar på inom sig i filten. När alla var klara vilket tog ganska lång tid, så bar packade vi ihop den osynliga, men nu tunga filten och Denzel bar ut den. Vi gjorde en ny cirkel, höll hand och Devina bad för dem, några skrattade men andra bad med och en eller två hade tårar i ögonen som de gömde.
Efter De Novo åkte vi i samlad trupp till ett Y-zone efter skolan projekt. Volontärer från YMCA Capetown är där varje eftermiddag och hjälper barnen från tre närliggande skolor i Kreifontein med läxor samtidigt som de spenderar en del av tiden åt ”life skills”. Det är en trevlig lokal med bord och stolar och en lite soffgrupp. Vi har med små paket med mackor till alla. Jag hjälper till lite med några matteläxor. Det är en stor kontrast till De Novo. Barnen skrattar, kramar oss ledare och hjälper varandra med läxorna. Vi avslutar med en halvtimmes lifeskills vilket idag innebär att överväga ett antal frågeställningar och försöka hitta rätt respons till problemen.
Din pojkvän tjatar och tjatar och vill ha sex, han säger att alla hans kompisar har det. Du tycker det är för tidigt. Vad säger du till honom?
A. Du säger NEJ! Och gör slut med honom på en gång!
B. Du förklarar att du inte tycker att du är redo och att ni borde vänta oavsett vad andra gör, om han älskar dig får han vänta.
C. Du går med på att fundera på saken fastän det känns helt fel. ”
Kvällen blev lugn. Pratade lite med några av studenterna efter middagen.
tisdag 9 mars 2010
Kapstaden - en vecka? nej en dag!
Igår anlände jag med flyg till Kapstaden. Flyget var 30 minuter försenat och det tog för evigt att få ut min incheckade väska. Flygningen var härlig trots att jag somnade till några gånger. Utsikten var imponerande och det såg ut att vara väldigt mycket berg och kullar hela vägen från Durban till Kapstaden. Inflygningen till Kapstaden visade upp Table mountain och havet utanför. Jag trodde mig till och med se några stora firrar i vattnet valar? delfiner? vem vet?
Som tur var hade jag inga svårigheter att hitta min mentor Melinda som väntade på mig på flyget. Mitt första intryck av henne är att hon verkar lite förvirrad, inte förvirrad som om hon inte vet något utan nog mer förvirrad för att hon har för många bollar i luften. Hon pratar konstant och tänker inte på var hon går hela vägen från terminalbyggnaden till bilen! Hon verkar dock vara en ganska trevlig person med bestämda åsikter och idéer. Hon har lätt för att anförto sig saker och flera gånger säger hon "but don't tell that to anyone".
Jag ser Table mountain i bakgrunden hela tiden medan vi kör i minst 120km/h på den trefiliga vägen. Det är vansinnigt varmt, 37 grader!
Vi kommer fram till Capetown YMCA där jag ska bo och vi checkar in mig. Jag får fylla i ett långt papper med all möjlig information på innan de ger mig nycklarna. De verkar lite osäkra på vem som kommer betala för min vistelse. Tanya som jobbar i receptionen ger mig en broschyr med regler och berättar att tvätten hämtas på torsdagar.
Jag visas in i ett av husen och kommer in i en korridor bakom en gallerdörr. Jag och Melinda kikar på mitt rum som inte alls är klart, det ser ut som om de använt det som en städskrubb nyligen, det står en dammsugare och en varningsskylt "wet floor" på golvet och det är knappt nog med utrymme att öppna dörren och få in väskan, men verkar ganska fräscht.
Jag och Melinda traskar iväg till ett närliggande café och äter lunch och pratar i värmen. För att komma dit traskar vi raka spåret mot tågstationen som ligger i närheten, en tunnel går under och vägen fortsätter på andra sidan fram till huvudgatan där cafét ligger. Melinda pratar sig varm om ett projekt som de samarbetar med en annan organisation om, Young in prison. De gör tidningar med innehåll som producerats på olika "arts workshops" av ungdomar som sitter i fängelset.
Tillbaka på YMCA bakom grindar och stängsel hänger jag en stund på mitt rum tills Adorien knackar på dörren. Hon är volontär från USA, Arizona och har varit här i en månad, men stannar i 5 månader till. Hon är en stereotypisk amerikan vilket i sammanhanget är ganska roligt, hennes energi behövs!
Vi äter middag och pratar med några av studenterna som också bor här, de undrar över Sverige och en av dem har till och med besökt Norge. Vi går tillbaka och jag pratar lite med Jonas via Skype och somnar.
Tisdag förmiddag har varit väldigt lugn. Melinda hade ett möte och jag fick förmiddagen för mig själv. Frukost serveras mellan 7 och 8 så klev upp lagom till den, duschade i den gemensamma duschen och läste Young in prison tidningarna. Melindas möte blev försenat och jag sysselsatte mig med att hjälpa dem göra mackor till Y-care projektet där de träffar barn, ger dem mat och undervisar i life-skills.
Melinda dök upp vid 13:30 och vi åkte iväg till YMCA Athlone vilket är en annan YMCA här i Kapstaden och det är där Melinda har sitt kontor och jag kommer jobba tillsammans med henne. Vi fick en rundtur av en trevlig människa, Warren. De har ett youth hostel här också med ganska hög standard men med själv-catering och små kök precis som i en studentkorridor. De som bor här betalar 1000R/mån berättar han. De sköter mat och tvätt själva. Jag jämför med Durban YMCA och det här håller nog en lite högre standard. På vår tur runt i byggnaden får vi också se en datasal där deras volontärer som jobbar med äldrevård just nu får en lektion. I källaren har den lokala kyrkan fått hyra lokal för deras dagis. Massor av söta ungar springer runt och i ett av rummet har de spjälsänger med småttingar.
Det har ganska fina lokaler med konferensrum och kontor. Ett av kontoren i bottenvåningen är till för ungdomsvolontärer och deras administration. En liten bit bort i samma korridor har Melinda sitt kontor. I en annan korridor har deras präst sitt kontor och i anknytning till entrén finns en reception och generalsekreteraren för Athlone har sitt kontor här tillsammans med vår guide och sekreteraren.
Efter Athlone åker vi till Guguletu, en kåkstad för att hälsa på en av de volontärer som Melinda jobbar med ibland. Han bor själv i Guguletu, inte för att han måste utan för att han valt det. Vi kör in mellan skjulen på väldigt dåliga vägar. Barn och vuxna finns överallt i en härlig blandning. Stämningen här känns trevlig och alla ler och vinkar åt oss, speciellt de yngre barnen. Klädlinor hänger överallt. Den sista biten får vi gå eftersom vägen är för smal bland skjulen. "Huset" vi ska till är faktiskt i lite bättre status än de andra, plåten det har byggts av är av samma sort och färg vilket bara det gör ganska mycket. Vi blir inbjudna och överraskande nog ryms här en liten tvåa som förutom golvet ser ganska fräsch ut. Golvet är ojämt men cementerat. Vi kommer direkt in i ett litet kök och vardagsrum, genom en dörr sneglar jag sovrummet med en stor säng och tv. I ett lite mindre rum förvaras lite allt möjligt. Det finns strömuttag i huset, men inte vatten eller toalett. Vatten och toaletter finns utplacerade på olika ställen i kåkstaden. Vi får dock höra att många bygger sin egen toalett och drar in vatten. Det verkar vara ett utbyte av tjänster. Om någon kan med elektricitet så kan man anlita dem osv. Melinda pratar om golv som hon ska köra till huset, en utbyggnad och golvläggning med nytt golv planeras tydligen. Jag får höra att planen är att det ska vara klart i slutet av april redan! Ska bli intressant att se, men är tydligen möjligt eftersom många kompisar samlas och hjälper till.
Volontären vi besöker verkar vara en riktig jobbmyra och är engagerad i massor av olika saker i Guguletu och YMCA. Han pratar om boxning och fotboll som han hjälpt till att starta och som nu till största delen underhåller sig själv. Han håller precis på att starta ett Y-care projekt som ska sysselsätta barn efter skolan. Han har också precis fått nys om en skola som startas av en amerikan som vill ta emot 60 barn från Guguletu vilket är fantastiska nyheter.
Överväldigad återvänder vi till hostellet för middag. Det känns som jag varit här en vecka, men jag kom ... igår.
söndag 7 mars 2010
Familjehelg i Sydafrika
Familjehelg i Sydafrika
Palmer, bananträd, cypresser, ekar, lila träd, rosa träd, majsfält och gräs. Efter c.a. en timmes bilkörning från Durban var vi framme vid Dianes och hennes familjs hus. Vi kör in på en ganska stor gård inringad av stängsel och mur, helt inspärrad. Dianes fyra åriga dotter, Robyn kämpar för att öppna grinden så vi kan köra in. Vi möts också av tre hundar i olika storlekar och färger. De vill alla hälsa samtidigt, Nikita som är en stor svart korsning mellan labrador och ngt större, Ford en vallhund och Boo en brun, liten taxliknande men trevlig vovve. Inne i huset möter jag också sonen Adrian 9 år och Dianes man. På samma gård, men en liten bit bort bor Ohma och Ohpa, dvs. farmor och farfar i ett eget litet nybyggt trähus.
Jag får låna Robyns rum, ett litet sött prinsessrum. Allt är rosa och sängen har vitt tyll hängande från taket. Sängkläderna har bilder på slott och prinsessor. På nattduksbordet står ett yttepyttigt rosa akvarium med en stackars guldfisk som simmar runt på minimal yta med rosa sjögräs och rosa akvariegrus.
Huset är ganska stort och fint. Köket är litet, men de äter nästan alltid utomhus på altanen. I vardagsrummet ryms en soffgrupp och ett litet kontorsutrymme. Robyn och Adrian har varsitt sovrum och Diane och hennes man har ett stort sovrum med egen toalett. Bredvid finns ett stort garage och bredvid det ett inrett lekrum med tv, dator, soffa och leksaker. Alla fönster har galler för att förhindra inbrott och i alla rum sitter larm.
Robyn visar mig runt gården tillsammans med de tre hundarna i släptåg. En stor gräsyta och trädgård, ett litet nybyggt hus med ett litet gym, en studsmatta, en liten pool och så uteplatsen. Adrian och hans kompis som sover över visar mig tricks på studsmattan. Vi äter middag tillsammans ute på altanen och Robyn ber bordsbön. Jag lägger mig ganska tidigt eftersom jag är ganska trött efter dagens händelser.
Jag vaknar tidigt på lördag morgon med en underbar huvudvärk som plågar mig hela dagen trots mängder med dryck, frukost, lunch och middag. Vi åker och shoppar mat och telefonkort på en lokal ”mall”. De köper SIM kortet åt mig på grund av den dumma regeln att man måste kunna visa upp ”proof of residence”. Jag går och köper glass tillsammans med en lite rastlös fyraåring, känner mig lite som en nanny. Jag och Robyn spenderar mer tid tillsammans på köpcentrat eftersom hon fryser inne på mataffären. Vi kikar in en affär som mest kan liknas vid Galne Gunnar. När allt är handlat, vi kört tillbaka och stuvat in allt i kyl och frys är min huvudvärk ännu värre. Jag slumrar till lite med Robyn framför tv:n innan lunch. Efter lunch drar vi iväg till stranden! Huvudvärken till trots är det riktigt mysigt. Vågorna är enorma och Diane berättar att ibland kan de se delfiner precis bortom där vågorna bryts. Jag spanar men ser inga. Det är över 20 grader i vattnet och vi stannar hela eftermiddagen medan det byggs sandslott och både Adrian och Robyn blir begravda i sand. Väl tillbaka vid huset är huvudvärken verkligen helt absurd och jag känner mig nästan lite illamående. Jag lägger mig på sängen och vilar en stund fram till middagen, äter middag och lägger försiktigt sedan huvudet på kudden igen. Slumrar till och vaknar sent, 00:30 och smyger upp för att göra mig i ordning och krypa i säng.
När jag vaknar på söndag morgon känns det lite bättre i huvudet och jag bestämmer mig för att dricka som en galning för att slippa drabbas av samma sak igen. Hela familjen är redan redo för kyrkan och erbjuder mig lite stressat att följa med. Jag bestämmer mig dock för att stanna kvar och ta det lugnt. Äter frukost i lugn och ro och tar sedan en dusch, mycket trevligt. Jag tar en vänta med kameran runt huset tillsammans med Boo, den minsta hunden och sätter mig sedan med ett glas juice på verandan med min bok. Alla tre hundarna ligger snart kring mina fötter.
Vid halv elva kommer hela familjen hem igen, solen gassar och Robyn simmar i basängen. Det bestäms att Adrian ska ha en pappa-son eftermiddag och de åker iväg för att se bio och spela arkadspel. Vi tre tjejer är kvar hemma, men åker sedan iväg på en ”outing” till en strand vid ett naturreservat en 20 minuter söder ut med bil. Vi traskar på en liten stig genom skogen, fåglarna kvittrar, syrsorna hörs i bakgrunden och söta blommor växer här och var. Vi kommer fram till havet där en flod möter havet och det är fullt med sanddyner. Vågorna är höga, men innanför sanddynerna är det varmt i flodens vatten som blandats med havets salt. Jag gissar på 25 grader i vattnet åtminstone. Det är nästan helt folktomt, bara någon enstaka människa med kastspö som fiskar i floden på andra sidan. Det kryllar av fisk i flodvattnet och vi ser ett helt stim som hoppar sig fram vid vattenytan, magiskt! Robyn över sig på att simma mellan oss i vattnet. Vi äter lunch på sanddynerna och simmar mera. Robyn övar sig på att snorkla och simmar mellan oss igen, riktigt duktig för att vara bara fyra år! Efter några timmar vid stranden, men mest i vattnet traskar vi tillbaka längs stigen med våra skrynkliga tår och fingrar. Mina axlar har trots solkräm blivit lite röda. Vi har precis ätit middag och jag börjar fundera på morgondagen och flyget till Kapstaden, hur blir det när jag kommer dit tro? Det kryper en geckoödla i taket bakom mig och fläkten går för fullt i taket, dags att duscha av allt salt och krypa ner i prinsessängen och sova.
fredag 5 mars 2010
Skiljd från Gustaf!
Under fredagen hände det mycket. Vi åkte med Thys till Durban YMCA. En cementbyggnad i 8 våningar där det var säkrast att parkera på baksidan mötte oss i Durban. Huset ligger nära hamn och hav och en liten park ligger mittemot rakt över gatan. Där bygger de just nu en ny polisstation i ett försök att jaga bort knarklangarna som hänger i parken.
Under förmiddagen fick vi träffa Sipho Sokela som är generalsekreterare för YMCA SA och Ian Booth som styr och ställer lokalt i Durban. Vi hade en pratstund med Sipho innan han och Diane åkte iväg på möte på den amerikanska ambassaden. Ian tog över och berättade massor med intressanta saker om vilka planer det finns för framtiden och om ett nytt program och tankesätt som ska lanseras. Ett problem de har här i Sydafrika med sina YMCAs är tydligen att det finns många som använder sig av loggan men som inte riktigt lever upp till vad en lokal KFUM förening ska göra. De har därför konstruerat ett nytt program för att säkerhetsställa att det i alla fall finns en miniminivå som man bör uppfylla för att räknas till YMCA SA. Det hela kändes väldigt uppstyrt och trevligt faktiskt och kanske något som vi i Sverige borde ta till oss? Programmet är inte menat att styra och ställa, men snarare som en guide och utvärdering med idéer för små föreningar att ta till sig.
Programmet innebär till exempel att varje lokal YMCA åtminstone måste ha ett ”signature programme” förutom alla andra aktiviteter de kan välja själva att engagera sig i. ”Signature programmes” kan vara något ur fyra grupper; Y-zones, Y-Sports, Y-arts och Y-justice. Exempelvis skulle det kunna vara att spela fotboll med en grupp regelbundet eller prata om möjligheter i samhället.
Efter Ian pratat sig varm om detta nya program (jag vill gärna se hur det fungerar för dem i framtiden) fick vi en rundtur i 8-våningshuset. 5 våningar är bara till för boende för studenter, exemplet vi fick se var ungefär som en skruttig svensk studentkorridor. Översta våningen där vi började bestod av ett konferensrum och några kontor, där uppe ska Gustaf ha sitt kontor. På första våningen fanns också kontor, Siphos och Ians. På entréplanet fanns en liten reception och ett litet, litet, litet café med kaffemaskin. Där fanns också en gymnastiksal där de höll aktiviteter för barn och ungdomar, Y-zones. Även en datasal med internetuppkoppling där de höll kurser till ett billigt pris för alla som vill.
Det blev dags för oss att skiljas åt efter rundturen. Jag gav Gustaf en kram innan han fick skjuts till stället han ska bo på i tre månader. Själv hamnade jag i datasalen tillsammans med två andra som också gått introkursen i väntan på att Diane skulle komma tillbaka från sitt möte. Jag fick chansen att visa upp lite vinterbilder för mina två nya bekanta som bjöd på spontana och förfärade kommentarer såsom ”That’s a totally different world! I couldn’t survive there!”
Vid tre tiden hittade Diane oss solandes utanför gympasalen (det blev för kallt i datasalen). Vi släpade mina tunga väskor till hennes bil och åkte iväg. Diane bor söder om Durban och det är där jag stannar över helgen tills det blir dags att flyga till Kapstaden på måndag.
Pietermaritzburg YMCA
Vi har nu varit hos Pietermaritzburg YMCA i två dagar och i morse åkte vi vidare tillbaka till Durban. Innan äventyret fortsätter vill jag bara passa på att berätta lite om just mina upplevelser i Pietermaritzburg YMCA.
När vi kom dit i onsdags var vi ganska trötta och lite mörbultade efter flygningen och vi åkte till den största och nyaste "mall" de hade, "the midland mall" tillsammans med Thys för att äta lunch. Det var kanske den fräschaste mall jag sett, och kanske den största! Det stog vakter utanför och det ansågs vara väldigt tryggt och kändes också så. Gustaf verkar oroa sig en del för att bli sjuk så han fick välja mat, pizza blev det och gott var det!
Vi åkte sedan tillbaka till YMCA PM och fick se våra rum. Gustafs i ena änden av gården och mitt i andra, killar och tjejer ska minsann inte bo tillsammans! ;) Gustaf beskriver sitt rum som ganska litet, så litet att han måste lyfta upp väskan på sängen för att kunna öppna den. Mitt rum å andra sidan skulle jag lugnt kunna öppna 15 väskor i utan problem! Gigantiskt med två sängar, en högljutt kylskåp, toalett och dusch. På bordet väntade en välkommen skylt tillsammans med en banan och ett äpple. Helt okej om än lite nedgånget. Vi hade resten av dagen ledigt för att återhämta oss från flygningen vilket var ganska skönt. Utomhus var det ungefär 22 Grader varmt och ganska fuktigt med regn hängande i luften. En hel del konstiga fåglar strövade runt på gräsmattorna utanför och gav ifrån sig ett ganska roligt ljud som närmast kan beskrivas som ett slags partyvissla. Middag serverades för mig och Gustaf vid 18-tiden, de hade tagit in nån stackare bara för att laga mat åt oss. Efter middagen var jag ganska knäckt och tog en dusch och somnade tidigt.
Dagen efter var jag tillräckligt vaken för att se mig omkring lite. Hela området vaktas av en vaktfirma och det mesta är instängslat. Ingången sker genom huvudbyggnaden där reception och kontor finns. På en liten innergård finns en fin gräsmatta med blommor kring ett litet kapell som omges av vatten. Gräsmattan omringas av hus varav mitt rum ligger till höger och ett stort hus där det närliggande universitetets studenter bor ligger rakt fram. Bortanför det huset som man måste passera igenom, förbi ett tv-rum till för de boende ligger ännu en gräsyta som verkar lite större. Nedanför det och till vänster ligger några mindre hus, i ett bor Gustaf och i anknytning till det hålls dagligen Y-zone. Olika dagar har de olika fokus på aktiviteterna, men det varierar mellan datorer, dans, life skills, sport och läxläsning.
Nedanför/Bortom gräsytan och bortom staketet ligger en stor idrottshall som drivs av YMCA PM, där hålls just nu en turnering i floorhockey där det lokala YMCA laget deltar gratis men andra lag betalar en liten avgift.
Vår guide, Brenton, en av de anställda som jobbar med sport pekar på några mörkhyade ungdomar som hänger utanför.
- Där är några av de som vi jobbar med i vårt lifeskills program säger Brenton.
De träffas två gånger i veckan och får då ett mål mat, life skills och spelar fotboll tillsammans. Ett av de största problemet med dem är att många inte vill sluta bo på gatan och att de sniffar lim. Programmet försöker bemöta alla de problemen genom utbildning i "life skills", aktivitet för gemenskap och genom att på olika sätt återintegrera dem i samhället, t.ex genom att leta efter anhöriga.
Vi spenderar torsdagen med att just lära oss om YMCA i Sydafrika och då speciellt i Pietermaritzburg. Diane som också är Gustafs mentor har kört bil från Durban och berättar om YMCA SAs uppbyggnad för oss och fyra andra unga tjejer som precis börjat jobba för YMCA i Sydafrika. Vi berättar alla litegrann om oss själva och jag och Gustaf får chansen att fråga om lite allt möjligt gällande sydafrika och livet i sydafrika utanför YMCA.
En väldigt givande dag som avslutades med ett samtal med Thys om praktikanthandboken och hur vi ska rapportera till honom. Enligt schemat skulle vi egentligen ha åkt till Durban på kvällen, men det ändras det vi sover ännu en natt hos YMCA Pietermaritzburg. På kvällen åker vi med Gert som jobbar som Thys assistent till "the mall" igen för att leta efter strömadaptrar och telefonkort. Adaptern hittade vi snabbt och billigt, bara 13R ! Telefonkort, eller snarare SIM-kort var desto svårare eftersom vi tydligen måste ha "proof of recidence" för att få köpa ett. Det skjuts alltså på framtiden.
Tillbaka på YMCA äter vi middag och pratar med Otto. Otto är en väldigt intressant människa som jobbat hos YMCA i Pietermartizburg i 10år och är full av historier om både YMCA, regeringen och landet i stort. Han erbjuder sig även att visa oss runt landet om ingen annan gör det och nämner bland sevärda ting lejonparken en bit härifrån, zulukulturen och en hel del minnesmärken som har med Nelson Mandela att göra.
Jag somnar sent eftersom jag tillslut slagit igång min laptop och hittat samma trådlösa nätverk som på flyget. Jag hinner prata lite med Jonas via Skype vilket var väldigt skönt och trevligt och somnar sedan gott.
Karta över Pietermaritzburg YMCA
När vi kom dit i onsdags var vi ganska trötta och lite mörbultade efter flygningen och vi åkte till den största och nyaste "mall" de hade, "the midland mall" tillsammans med Thys för att äta lunch. Det var kanske den fräschaste mall jag sett, och kanske den största! Det stog vakter utanför och det ansågs vara väldigt tryggt och kändes också så. Gustaf verkar oroa sig en del för att bli sjuk så han fick välja mat, pizza blev det och gott var det!
Vi åkte sedan tillbaka till YMCA PM och fick se våra rum. Gustafs i ena änden av gården och mitt i andra, killar och tjejer ska minsann inte bo tillsammans! ;) Gustaf beskriver sitt rum som ganska litet, så litet att han måste lyfta upp väskan på sängen för att kunna öppna den. Mitt rum å andra sidan skulle jag lugnt kunna öppna 15 väskor i utan problem! Gigantiskt med två sängar, en högljutt kylskåp, toalett och dusch. På bordet väntade en välkommen skylt tillsammans med en banan och ett äpple. Helt okej om än lite nedgånget. Vi hade resten av dagen ledigt för att återhämta oss från flygningen vilket var ganska skönt. Utomhus var det ungefär 22 Grader varmt och ganska fuktigt med regn hängande i luften. En hel del konstiga fåglar strövade runt på gräsmattorna utanför och gav ifrån sig ett ganska roligt ljud som närmast kan beskrivas som ett slags partyvissla. Middag serverades för mig och Gustaf vid 18-tiden, de hade tagit in nån stackare bara för att laga mat åt oss. Efter middagen var jag ganska knäckt och tog en dusch och somnade tidigt.
Dagen efter var jag tillräckligt vaken för att se mig omkring lite. Hela området vaktas av en vaktfirma och det mesta är instängslat. Ingången sker genom huvudbyggnaden där reception och kontor finns. På en liten innergård finns en fin gräsmatta med blommor kring ett litet kapell som omges av vatten. Gräsmattan omringas av hus varav mitt rum ligger till höger och ett stort hus där det närliggande universitetets studenter bor ligger rakt fram. Bortanför det huset som man måste passera igenom, förbi ett tv-rum till för de boende ligger ännu en gräsyta som verkar lite större. Nedanför det och till vänster ligger några mindre hus, i ett bor Gustaf och i anknytning till det hålls dagligen Y-zone. Olika dagar har de olika fokus på aktiviteterna, men det varierar mellan datorer, dans, life skills, sport och läxläsning.
Nedanför/Bortom gräsytan och bortom staketet ligger en stor idrottshall som drivs av YMCA PM, där hålls just nu en turnering i floorhockey där det lokala YMCA laget deltar gratis men andra lag betalar en liten avgift.
Vår guide, Brenton, en av de anställda som jobbar med sport pekar på några mörkhyade ungdomar som hänger utanför.
- Där är några av de som vi jobbar med i vårt lifeskills program säger Brenton.
De träffas två gånger i veckan och får då ett mål mat, life skills och spelar fotboll tillsammans. Ett av de största problemet med dem är att många inte vill sluta bo på gatan och att de sniffar lim. Programmet försöker bemöta alla de problemen genom utbildning i "life skills", aktivitet för gemenskap och genom att på olika sätt återintegrera dem i samhället, t.ex genom att leta efter anhöriga.
Vi spenderar torsdagen med att just lära oss om YMCA i Sydafrika och då speciellt i Pietermaritzburg. Diane som också är Gustafs mentor har kört bil från Durban och berättar om YMCA SAs uppbyggnad för oss och fyra andra unga tjejer som precis börjat jobba för YMCA i Sydafrika. Vi berättar alla litegrann om oss själva och jag och Gustaf får chansen att fråga om lite allt möjligt gällande sydafrika och livet i sydafrika utanför YMCA.
En väldigt givande dag som avslutades med ett samtal med Thys om praktikanthandboken och hur vi ska rapportera till honom. Enligt schemat skulle vi egentligen ha åkt till Durban på kvällen, men det ändras det vi sover ännu en natt hos YMCA Pietermaritzburg. På kvällen åker vi med Gert som jobbar som Thys assistent till "the mall" igen för att leta efter strömadaptrar och telefonkort. Adaptern hittade vi snabbt och billigt, bara 13R ! Telefonkort, eller snarare SIM-kort var desto svårare eftersom vi tydligen måste ha "proof of recidence" för att få köpa ett. Det skjuts alltså på framtiden.
Tillbaka på YMCA äter vi middag och pratar med Otto. Otto är en väldigt intressant människa som jobbat hos YMCA i Pietermartizburg i 10år och är full av historier om både YMCA, regeringen och landet i stort. Han erbjuder sig även att visa oss runt landet om ingen annan gör det och nämner bland sevärda ting lejonparken en bit härifrån, zulukulturen och en hel del minnesmärken som har med Nelson Mandela att göra.
Jag somnar sent eftersom jag tillslut slagit igång min laptop och hittat samma trådlösa nätverk som på flyget. Jag hinner prata lite med Jonas via Skype vilket var väldigt skönt och trevligt och somnar sedan gott.
Karta över Pietermaritzburg YMCA
onsdag 3 mars 2010
Sydafrika - utan förseningar, med bagage
Helt utan förseningar och med allt bagage intakt!
Jag och Gustaf är nu framme i Sydafrika, närmare bestämt Pieter-Maritzburg. De transfers vi oroat oss för gick felfritt förbi i både London, Heathrow och Johannesburg.
Resan började i Umeå igår 08:30 när mamma hämtade upp mig och Jonas på Pedagoggränd för transport till flygplatsen. Ett ganska jobbigt hejdå (älskar min Jonas, så det så!) avklarades och jag klev ombord på Norwegian planet till Arlanda. På Arlanda traskade jag till den internationella delen och träffade Lisa och Charlotta påväg till Kenya med samma flyg som vi skulle åka!
Efter incheckningen var avklarad åt vi lite på McDonalds och traskade sedan förbi min andra säkerhetskontroll för dagen, allt väl! Både jag och Gustaf halvslumrade nog mest hela vägen under de två timmarna till London, Heathrow. Väl där blev det lite stressigt trots att vi bara hade oss själva och vårt handbaggage att förflytta. Det tar en stund att gå genom ca. tre km korridor, 3-4 trappor och en slingrande säkerhetskontroll där skorna ska av och på.
Väl förbi gaten åkte vi buss till planet i säkert 10 minuter! Heathrow är stort!
Vi kom ombord på planet och jag kände mig positivt överraskad då vi hade relativt mycket utrymme och alla fick varsin filt, ögonbindel, tandborste, hörlurar och sockar! Vi hade också varsin liten tv vid varje säte. Vi fick god middag (för att vara flygplansmat iaf) och grymt bra service. Jag såg filmen 2012 innan jag försökte sova vid 23-tiden. Sätet var bekvämt att sitta i men jobbigt att sova i och det blev inte många timmars sömn innan vi var framme i Johannesburg drygt 10 timmar senare.
Den enligt vårt resebolag lilla flygplatsen var inte speciellt liten alls. Vi fick visum och hittade våra incheckade väskor som vi själva måste ta genom tullen. Sen blev det förvirrat då det fanns flera olika ställen att släppa av sin resväska på och vi fick krångla lite innan vi hittade rätt. Två enormt trevliga män i tillsynes flygplatskläder tog varsin väska innan vi hann protestera och sen var det bara att hänga på! Vi kom snabbt rätt och väskorna checkades in varpå de hjälpsamma typerna envist ville ha "something for us?"
Säkerhetskontrollen gick smidigt och vi hittade gaten på en gång, skönt! Hittade även en wifi-zone där 30minuter internet gick på 30R, helt okej. Ombordstigningen på flyget var lite skum, dom tog min ena väska och gav mig en lapp, blev lite orolig men fick tillbaka den vid landning som utlovat. Gott mellanmål på flyget dessutom, fruktsallad och joghurt, kaffe och muffin!
Framme i Durban möttes vi av Thys Nell (internationell coordinator) och en annan kille, Gert från Maritzburg YMCA. Vi åkte bil direkt till Pieter-Maritzburg där vi spanade in något som såg ut att vara en kåkstad i utkanten (kallas här för informal settlements) medan vi fick äta lunch på en gigantisk mall som lätt platsat i Stockholm fastän denna nog var bättre bevakad och höll en högre klass.
Thys är enormt trevlig och rolig att prata med. Vi har redan haft många intressanta konversationer om samhällsskillnader och likheter/olikheter mellan våra YMCAs. Jag har överlämnat en t-shirt och nyckelband och gustaf en keps vilket var uppskattat. Vi fick kepsar! :)
Nu har vi alltså fått varsitt rum i helt olika del av deras hostel som består av en samling små hus och jag borde nog vila litegrann med tanke på sömnbristen. Innan dess ska jag dock göra ett försök att köpa ett telefonkort på macken här bredvid som rekommenderats oss.
Vi stannar här i P-M till imorgon em/kväll när vi ska åka tillbaka till Durban där Gustaf ska stanna i tre månader och jag bara över helgen.
Jag och Gustaf är nu framme i Sydafrika, närmare bestämt Pieter-Maritzburg. De transfers vi oroat oss för gick felfritt förbi i både London, Heathrow och Johannesburg.
Resan började i Umeå igår 08:30 när mamma hämtade upp mig och Jonas på Pedagoggränd för transport till flygplatsen. Ett ganska jobbigt hejdå (älskar min Jonas, så det så!) avklarades och jag klev ombord på Norwegian planet till Arlanda. På Arlanda traskade jag till den internationella delen och träffade Lisa och Charlotta påväg till Kenya med samma flyg som vi skulle åka!
Efter incheckningen var avklarad åt vi lite på McDonalds och traskade sedan förbi min andra säkerhetskontroll för dagen, allt väl! Både jag och Gustaf halvslumrade nog mest hela vägen under de två timmarna till London, Heathrow. Väl där blev det lite stressigt trots att vi bara hade oss själva och vårt handbaggage att förflytta. Det tar en stund att gå genom ca. tre km korridor, 3-4 trappor och en slingrande säkerhetskontroll där skorna ska av och på.
Väl förbi gaten åkte vi buss till planet i säkert 10 minuter! Heathrow är stort!
Vi kom ombord på planet och jag kände mig positivt överraskad då vi hade relativt mycket utrymme och alla fick varsin filt, ögonbindel, tandborste, hörlurar och sockar! Vi hade också varsin liten tv vid varje säte. Vi fick god middag (för att vara flygplansmat iaf) och grymt bra service. Jag såg filmen 2012 innan jag försökte sova vid 23-tiden. Sätet var bekvämt att sitta i men jobbigt att sova i och det blev inte många timmars sömn innan vi var framme i Johannesburg drygt 10 timmar senare.
Den enligt vårt resebolag lilla flygplatsen var inte speciellt liten alls. Vi fick visum och hittade våra incheckade väskor som vi själva måste ta genom tullen. Sen blev det förvirrat då det fanns flera olika ställen att släppa av sin resväska på och vi fick krångla lite innan vi hittade rätt. Två enormt trevliga män i tillsynes flygplatskläder tog varsin väska innan vi hann protestera och sen var det bara att hänga på! Vi kom snabbt rätt och väskorna checkades in varpå de hjälpsamma typerna envist ville ha "something for us?"
Säkerhetskontrollen gick smidigt och vi hittade gaten på en gång, skönt! Hittade även en wifi-zone där 30minuter internet gick på 30R, helt okej. Ombordstigningen på flyget var lite skum, dom tog min ena väska och gav mig en lapp, blev lite orolig men fick tillbaka den vid landning som utlovat. Gott mellanmål på flyget dessutom, fruktsallad och joghurt, kaffe och muffin!
Framme i Durban möttes vi av Thys Nell (internationell coordinator) och en annan kille, Gert från Maritzburg YMCA. Vi åkte bil direkt till Pieter-Maritzburg där vi spanade in något som såg ut att vara en kåkstad i utkanten (kallas här för informal settlements) medan vi fick äta lunch på en gigantisk mall som lätt platsat i Stockholm fastän denna nog var bättre bevakad och höll en högre klass.
Thys är enormt trevlig och rolig att prata med. Vi har redan haft många intressanta konversationer om samhällsskillnader och likheter/olikheter mellan våra YMCAs. Jag har överlämnat en t-shirt och nyckelband och gustaf en keps vilket var uppskattat. Vi fick kepsar! :)
Nu har vi alltså fått varsitt rum i helt olika del av deras hostel som består av en samling små hus och jag borde nog vila litegrann med tanke på sömnbristen. Innan dess ska jag dock göra ett försök att köpa ett telefonkort på macken här bredvid som rekommenderats oss.
Vi stannar här i P-M till imorgon em/kväll när vi ska åka tillbaka till Durban där Gustaf ska stanna i tre månader och jag bara över helgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
