Urban hajk

Helgen spenderade jag i Guguelthu, Barcelona. Ett township byggt ovanpå en före detta soptipp. De flesta skjulen här är sneda och vinda och byggda av brädlappar eller plåtbitar ihoplappade för att hålla vind och regn ute. Mitt mål för helgen var att hålla kurs här i Gugulethu för framtida ledare inom YMCA. Kursen jag förberett innehöll grundläggande information om YMCA internationellt, nationellt och lokalt samt en hel massa kring ledarskap och att vara en förebild. 

Förberedd på att hålla kurs i en tom kontainer utan tillgång till tavla, whiteboard, flip chart o dylikt åkte jag iväg tidigt på lördag morgon bärandes en rockring, ett rep och förskrivna A3. Kapstaden är stort och min chaufför har konstigt nog aldrig skjutsat någon till Gugulethu förut (påstår han) och jag får visa vägen. Vi kommer in i Gugulethu och de första gatorna radas av lite shabbigare, men helt vanliga en våningsbetonghus i glada färger. Lite längre fram täcks området av skjul och vid en enorm kyrkogård svänger vi av in bland skjulen på en lerig och ojämn, smal väg. Orland som kör mig ser lite nervös ut och undrar om det faktiskt går att köra här vilket jag intygar eftersom jag åkt med samma bil och annan chaufför efter samma "väg" tidigare. 

Solen skiner när jag kliver ur vanen och Nkosinathi kommer springande från sitt "hus" för att hjälpa mig bära alla prylar jag har med. Axelväskan är fullproppad med ombyte, necissär och pyamas eftersom jag ska sova över hos honom. I en annan väska har jag alla anteckningar och tekniska prylar jag behöver för kursen, namnlappar, pennor, tomma blad, whiteboard pennor etc. 

Vi traskar till Nkosinathis "hus" som såklart redan är fullt av besökare trots det knappa utrymmet. En av besökarna är hans bror som hälsar glatt och berättar att han är elektriker. Vi dricker te och slappnar av lite innan vi går iväg till kontainern för att förbereda för kursen. Nkosinathi trollar fram flipchart papper och annat jox som är användbart när man ska hålla kurs, samt en flagga med YMCA Western Cape Region som vi hänger upp på väggen. 

Kursen börjar klockan 10 och vid 10:30 är faktiskt två personer redan där! Jag får höra att den soliga och varma dagen är ett problem eftersom de som ska gå kursen passar på att tvätta kläder istället så de kan torka i solen. Vi kör igång vid 11-tiden med 10 personer på plats och allteftersom kommer tre till. De flesta som har dykt upp är medlemmar i den boxningsklubb som Nkosinathi driver i kontainern, men en kvinna i 20 års åldern dyker också upp med sin 3 månaders baby på armen. 

Kursen går bra även om många verkar lite blyga och tysta i början. Nkosinathi får översätta till Xhosa ibland när de inte helt förstår allting på engelska. Vi blandar teori med isbrytare och samarbetsövningar och allteftersom lär vi känna varandra bättre och de vågar ställa lite frågor. Jag får bära på babyn under övningarna så att alla kan vara med, rätt mysigt dock. Under lunchen blir jag nästan bombarderad med frågor om Sverige och vad jag tycker om Sydafrika och Kapstaden. 

- Vad tycker du om hur vi bor här? frågar August och jag svarar att jag tycker det är skrämmande hur regeringen inte verkar göra någonting för att förbättra deras situation. Vi diskuterar den rätt konstiga prioriteringen att lägga ny asfalt på vägar som egentligen är helt okej istället för att fixa vägen här i Gugulethu. Inför VM i fotboll delades det nyligen ut filtar till uteliggarna i centrum av Kapstaden, lite senare åker polisen runt och samlar upp de som faktiskt planerar sova på gatan och skjutsar dem långt ut i en förort där de släpper av dem i ett farligt område fullt av olika gäng. 

Vi fortsätter kursen fram till klockan tre när vi slutar för dagen. Alla lovar att komma i tid eftersom vi bara ska hålla på fram till lunch imorgon. 

Nkosinathi och jag får hjälp att packa ihop alla saker och bär dem till hans "hus". Vi slappar en stund och dricker te och kaffe. Vito och August som var på kursen hänger kvar och pratar. Vito blev regionmästare i boxning förra veckan och nästa vecka blir det match på nationell nivå. Jag får se matchen de spelat in på dvd. 

Lite senare kommer Nkosinathis andra bror förbi. Han bor också i Gugulethu och i helgen är hans flickvän på besök från Durban. Nkosinathis bror är trevlig och pratglad och efter en stund kommer även två yngre tjejer på besök. De ser upp till Nkosinathi som nånslags extra-pappa eller storebror och brukar komma förbi på helgen ibland. Det börjar bli mörkt ute och vi äter mat som Nkosinathi lagat, en vansinnigt god vegetarisk gryta! Sedan vill hans bror och tjejerna visa mig runt lite och vi går iväg till en Shebeen (en liten pub i ett lite större skjul) där han köper cider och öl innan vi går tillbaka. Medan vi väntar flockas folk kring mig och undrar om jag mår bra och varför jag är kvar i Gugulethu på kvällen, tydligen är det inte helt vanligt med vita människor som är villiga att sova över här. Vi traskar tillbaka till Nkosinathis hus med en del människor efter oss som inte kan sluta ställa frågor till mig. 

Vi pratar och har trevligt och bestämmer oss sedan för att följa Nkosinathis bror hem så att de slipper gå själva och så jag får se Gugulethu i mörkret. Vi kliver försiktigt runt lerpölarna mellan husen och hälsar glatt på andra som är ute i mörkret. Halvvägs bestämmer vi oss för att gå in i en annan Shebeen där Nkosinathis bror promt vill att jag och Nkosinathi ska spela biljard. Överraskande nog vann jag!

På väg tillbaka vid 21-tiden går vi förbi en liten affär i ett skjul som säljer grillad/stekt fisk. Jag och Nkosinathi hälsar på en av hans tjejkompisar i ett annat "hus" innan vi letar oss tillbaka "hem" i mörkret. Klockan är 22 och vi är båda överraskade över att den inte är mer än så med tanke på hur mycket vi hunnit med. Dörren är nu låst och metallgrinden igenbommad och vi funderar på att se en film.  Även om alla i området känner varandra och det är säkert och trevligt dagtid så kommer ibland gäng från andra områden förbi och ställer till med problem. Dagen innan blev en budbärare skjuten till döds av ett gäng i jakt på pengar som han inte hade. Vi pratar om beteenden och vad vi människor faktiskt är kapabala till ibland. Plötsligt är klockan nästan midnatt och vi lägger ner idén att se film. 

Jag kryper ner i Nkosinathis enorma dubbelsäng (hur fick han in den i skjulet??) under en hög med varma täcken och filtar medan Nkosinathi envisas med att sova i köket i sin lilla, trasiga, knöliga "soffa". Utomhus är det bara 10 grader vilket innebär 14 grader inomhus. Nkosinathi är orolig för att jag ska frysa och tvingar på mig mer filtar medan jag berättar att det faktiskt är kallare i mitt rum i Observatory där betongväggarna håller kylan inne och jag bara har ett täcke. 

Vinden viner utanför väggarnas tunna plåtskivor, hundar skäller och ibland pratar någon som går förbi. Plötsligt känns det som om jag är på hajk. Likheterna är slående, men istället för ett vindskydd eller tält och liggunderlag ligger jag i ett plåtskjul i en dubbelsäng. Vad kallar man egentligen en sån här hajk för? Efter lite funderande myntar jag uttrycket Urban Hajk. 

Jag vaknar vid 8-tiden av mysigt klinkande i köket. Nkosinathi diskar. Några andra röster hörs efter en stund. Efter lite klurande och lyssnande till blandningen av Xhosa och Engelska drar jag slutsatsen att de är hans kompisar från ANC. De pratar politik och jag ligger kvar under lagret med täcken och lyssnar en stund. Jag äter hederlig havregrynsgröt som Nkosinathi serverar tillsammans med en kopp te innan han häller upp en stor balja varmt vatten och jagar ut alla människor inklusive sig själv, låser dörren och ger mig nyckeln så jag kan göra mig i ordning i fred. 

10:00 är jag nytvättad och fräsch och traskar iväg till kontainern för att fortsätta hålla kurs. Vi kör igång vid 11-tiden när alla dykt upp och vi till och med fått två nya deltagare, de två tjejerna som hälsade på igår. Vi pratar om ledarskap, att vara en förebild och övar på feedback. Gör gruppövningar och relaterar det till de behov en grupp kan ha. Alla deltar glatt och vi får en del åskådare som undrar vad vi pysslar med hoppandes genom rockringar eller blint letande efter rep. Alla insisterar på en extra timme och vi håller på fram till 13:30 innan vi avslutar med kakor och saft och massor av frågor. Jag ger ifrån mig A3 papperet med feedback instruktioner till en av deltagarna som planerar ge det till sin chef, medan August vill ha informationen om YMCA. 

Min utbildning och hajk är över för den här gången och vid 16-tiden blir jag tillslut hemskjutsad efter lite strul med att hitta vanen. Jag får kramar och leenden i massor innan vi åker. Tillbaka i Observatory känner jag kontrasten extra mycket, osämjan mellan personalen hänger i luften och alla trippar fram för att inte råka kliva någon på tårna. Som vanligt i Kapstaden, en kontrasternas dag. Det verkar som att man antingen kan bo i ett skjul och vara glad och positiv eller bo i ett betonghus och vara grinig och misstänksam. 

Gräset är inte alltid grönare i kontrasternas land

Man skulle kunna säga att tiden går i en annan takt här i Kapstaden ibland. Förseningar är vardag och att vänta är alla ganska vana vid här. Trots det så går tiden alldeles för fort! Två månader har susat förbi och nu är det bara drygt tre veckor kvar av min tid här i Sydafrika. Vintern är kommen, vinden viner kring husen, många träd har fått höstfärger, löven faller till marken och många går omkring i tjocka jackor. Temperaturen varierar mellan 15 – 23C och igår regnade det en del. Själv liknar jag det vid en dålig svensk sommar.  För två veckor sen var jag ledig och fick trevligt besök av min sambo Jonas som rest ner från Umeå. I en vecka upplevde jag ett annorlunda Kapstaden än jag sett tidigare. Vi klättrade upp på Taffelberget i gassande solsken, hälsade på sälarna som solar sig på bryggorna i det lyxiga hamnområdet Waterfront, cyklade ut till Godahoppsudden, badade med pingviner på Boulders beach i Simons Town, strosat i Kirstenbosch botaniska trädgård och galopperade på Long Beach i Noordhoek där vi också förlovade oss.

Kapstaden är full av kontraster.

Veckan därpå var jag tillbaka på jobbet där vi hälsade på i Gugulethu igen för att se hur det går med fritidsgården, som här kallas afterschool club och är en del av YMCA Sydafrikas nya program, Y-zone. I Gugulethu, den del som benämns Barcelona står skjulen tätt inpå varann. Röd jord täcker den ojämna marken mellan skjulen och här och var sticker det upp skräp. Området har för länge sedan varit en soptipp. En mager hund nosar kring ett skjul byggt av rostiga plåtbitar. Skjulet bredvid är byggt i trä och har ett litet staket runt, på en handmålad skylt står det ’Hair saloon’. Vägen vi kör på är ojämn och det är människor överallt, på väg hem från jobb eller skola. Alla ler glatt och flyttar sig åt sidan när vi kör förbi. Vägen delar sig och vi följer den till höger. 500 meter längre in bland skjulen finns en öppen yta där vi parkerar bilen. Här finns också en stor kontainer där invånarna i Gugulethu träffas för viktiga möten. Vi går vidare på en smalare väg. Till höger står ett litet, litet skjul av brädlappar, till vänster ett större metalliskt, blänkande skjul.

Längre fram till vänster står tre nya, inredda kontainrar i en hästskoform. De är instängslade och i mitten av hästskoformen finns en färgglad lekplats med klätterställning och gungor. Det är ett dagis, eller som det heter här, en Kresh. Fyra och femåriga småttingar trängs vid stängslet när vi går förbi. De skrattar, vinkar och älskar att bli fotade.

Bredvid dagiset står ytterligare tre kontainrar i hästskoform. De hör till Cape Flats YMCA och en organisation som heter Ubuntu. Kontainern i mitten är vårt mål idag. I kontainern trängs 20 färglada bänkar med cirka 30 barn i åldern 6-8 år. Hit kommer de varje dag efter skolan för att få hjälp med läxor, få mackor och göra något kul. De stannar i två timmar, 1,5 timmes läxläsning och en halvtimmes aktivitet. På måndagar är det pyssel, tisdagar sport, onsdagar livskunskap och torsdagar lekar. Alla barn pratar Xhosa och väldigt lite engelska vilket gör det lite svårt att kommunicera, men Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Gugulethu översätter när det behövs. Han är 25 år och enormt driven och energisk och kanske involverad i lite för många projekt. Vi leker och knäpper en hel del foton vilket de älskar. Speciellt att få se sig själv på kamerans lilla skärm är populärt.

När det är dags för barnen att gå hem blir vi alla överösta av kramar. Nkosinathi visar oss kontainern bredvid där han på kvällar håller en boxningsklubb. Sedan går vi mellan skjulen till Nkosinathis hus. Ett blänkande, större skjul med säkerhetsgrind och ytterdörr som han ärvt av sin bror. Inuti finns ett litet vardagsrum med ett lite ojämnt trägolv. I två fåtöljer sitter två av Nkosinathis vänner och gör pärlkorgar av små glaspärlor och metalltråd. Vi sätter oss i soffan och får varsin kopp te. Det finns också en liten kokvrå, ett sovrum och ett lite mindre rum. Nkosinathi berättar om sina planer på att lägga nytt golv. Han har inga planer på att flytta från Gugulethu, det är här han har sina vänner och han brinner för att förbättra sitt område.

Erbjudandet jag just fått om att sova över en helg blir allt mer lockande och jag känner mig säkrare här än någon annanstans i Kapstaden. Här finns en egen lag. Ses du med kniv eller vapen, eller begår du brott så kastas du och ditt hus ut ur Gugulethu. Jag tänker att de flesta nog skulle vara ganska försiktiga om de riskerar att bli utan hus och hem.

Samtidigt är det nästan lite provocerande att höra Nkosinathi prata om sina framtidsplaner om att bygga ett litet café i en del av sitt hus. Ett ställe där alla kan träffas, nära vänner, boende och turister. Han är inte intresserad av det grönare gräset i Waterfront, Simons Town eller Noordhoek. Han är snarare en enormt driven trädgårdsmästare i full färd med att så grönt gräs i sin egen trädgård. Kontrasten är slående. Här, där skjulen står täta finns en enorm glädje, drivkraft och vilja som imponerar.