Urban hajk

Helgen spenderade jag i Guguelthu, Barcelona. Ett township byggt ovanpå en före detta soptipp. De flesta skjulen här är sneda och vinda och byggda av brädlappar eller plåtbitar ihoplappade för att hålla vind och regn ute. Mitt mål för helgen var att hålla kurs här i Gugulethu för framtida ledare inom YMCA. Kursen jag förberett innehöll grundläggande information om YMCA internationellt, nationellt och lokalt samt en hel massa kring ledarskap och att vara en förebild. 

Förberedd på att hålla kurs i en tom kontainer utan tillgång till tavla, whiteboard, flip chart o dylikt åkte jag iväg tidigt på lördag morgon bärandes en rockring, ett rep och förskrivna A3. Kapstaden är stort och min chaufför har konstigt nog aldrig skjutsat någon till Gugulethu förut (påstår han) och jag får visa vägen. Vi kommer in i Gugulethu och de första gatorna radas av lite shabbigare, men helt vanliga en våningsbetonghus i glada färger. Lite längre fram täcks området av skjul och vid en enorm kyrkogård svänger vi av in bland skjulen på en lerig och ojämn, smal väg. Orland som kör mig ser lite nervös ut och undrar om det faktiskt går att köra här vilket jag intygar eftersom jag åkt med samma bil och annan chaufför efter samma "väg" tidigare. 

Solen skiner när jag kliver ur vanen och Nkosinathi kommer springande från sitt "hus" för att hjälpa mig bära alla prylar jag har med. Axelväskan är fullproppad med ombyte, necissär och pyamas eftersom jag ska sova över hos honom. I en annan väska har jag alla anteckningar och tekniska prylar jag behöver för kursen, namnlappar, pennor, tomma blad, whiteboard pennor etc. 

Vi traskar till Nkosinathis "hus" som såklart redan är fullt av besökare trots det knappa utrymmet. En av besökarna är hans bror som hälsar glatt och berättar att han är elektriker. Vi dricker te och slappnar av lite innan vi går iväg till kontainern för att förbereda för kursen. Nkosinathi trollar fram flipchart papper och annat jox som är användbart när man ska hålla kurs, samt en flagga med YMCA Western Cape Region som vi hänger upp på väggen. 

Kursen börjar klockan 10 och vid 10:30 är faktiskt två personer redan där! Jag får höra att den soliga och varma dagen är ett problem eftersom de som ska gå kursen passar på att tvätta kläder istället så de kan torka i solen. Vi kör igång vid 11-tiden med 10 personer på plats och allteftersom kommer tre till. De flesta som har dykt upp är medlemmar i den boxningsklubb som Nkosinathi driver i kontainern, men en kvinna i 20 års åldern dyker också upp med sin 3 månaders baby på armen. 

Kursen går bra även om många verkar lite blyga och tysta i början. Nkosinathi får översätta till Xhosa ibland när de inte helt förstår allting på engelska. Vi blandar teori med isbrytare och samarbetsövningar och allteftersom lär vi känna varandra bättre och de vågar ställa lite frågor. Jag får bära på babyn under övningarna så att alla kan vara med, rätt mysigt dock. Under lunchen blir jag nästan bombarderad med frågor om Sverige och vad jag tycker om Sydafrika och Kapstaden. 

- Vad tycker du om hur vi bor här? frågar August och jag svarar att jag tycker det är skrämmande hur regeringen inte verkar göra någonting för att förbättra deras situation. Vi diskuterar den rätt konstiga prioriteringen att lägga ny asfalt på vägar som egentligen är helt okej istället för att fixa vägen här i Gugulethu. Inför VM i fotboll delades det nyligen ut filtar till uteliggarna i centrum av Kapstaden, lite senare åker polisen runt och samlar upp de som faktiskt planerar sova på gatan och skjutsar dem långt ut i en förort där de släpper av dem i ett farligt område fullt av olika gäng. 

Vi fortsätter kursen fram till klockan tre när vi slutar för dagen. Alla lovar att komma i tid eftersom vi bara ska hålla på fram till lunch imorgon. 

Nkosinathi och jag får hjälp att packa ihop alla saker och bär dem till hans "hus". Vi slappar en stund och dricker te och kaffe. Vito och August som var på kursen hänger kvar och pratar. Vito blev regionmästare i boxning förra veckan och nästa vecka blir det match på nationell nivå. Jag får se matchen de spelat in på dvd. 

Lite senare kommer Nkosinathis andra bror förbi. Han bor också i Gugulethu och i helgen är hans flickvän på besök från Durban. Nkosinathis bror är trevlig och pratglad och efter en stund kommer även två yngre tjejer på besök. De ser upp till Nkosinathi som nånslags extra-pappa eller storebror och brukar komma förbi på helgen ibland. Det börjar bli mörkt ute och vi äter mat som Nkosinathi lagat, en vansinnigt god vegetarisk gryta! Sedan vill hans bror och tjejerna visa mig runt lite och vi går iväg till en Shebeen (en liten pub i ett lite större skjul) där han köper cider och öl innan vi går tillbaka. Medan vi väntar flockas folk kring mig och undrar om jag mår bra och varför jag är kvar i Gugulethu på kvällen, tydligen är det inte helt vanligt med vita människor som är villiga att sova över här. Vi traskar tillbaka till Nkosinathis hus med en del människor efter oss som inte kan sluta ställa frågor till mig. 

Vi pratar och har trevligt och bestämmer oss sedan för att följa Nkosinathis bror hem så att de slipper gå själva och så jag får se Gugulethu i mörkret. Vi kliver försiktigt runt lerpölarna mellan husen och hälsar glatt på andra som är ute i mörkret. Halvvägs bestämmer vi oss för att gå in i en annan Shebeen där Nkosinathis bror promt vill att jag och Nkosinathi ska spela biljard. Överraskande nog vann jag!

På väg tillbaka vid 21-tiden går vi förbi en liten affär i ett skjul som säljer grillad/stekt fisk. Jag och Nkosinathi hälsar på en av hans tjejkompisar i ett annat "hus" innan vi letar oss tillbaka "hem" i mörkret. Klockan är 22 och vi är båda överraskade över att den inte är mer än så med tanke på hur mycket vi hunnit med. Dörren är nu låst och metallgrinden igenbommad och vi funderar på att se en film.  Även om alla i området känner varandra och det är säkert och trevligt dagtid så kommer ibland gäng från andra områden förbi och ställer till med problem. Dagen innan blev en budbärare skjuten till döds av ett gäng i jakt på pengar som han inte hade. Vi pratar om beteenden och vad vi människor faktiskt är kapabala till ibland. Plötsligt är klockan nästan midnatt och vi lägger ner idén att se film. 

Jag kryper ner i Nkosinathis enorma dubbelsäng (hur fick han in den i skjulet??) under en hög med varma täcken och filtar medan Nkosinathi envisas med att sova i köket i sin lilla, trasiga, knöliga "soffa". Utomhus är det bara 10 grader vilket innebär 14 grader inomhus. Nkosinathi är orolig för att jag ska frysa och tvingar på mig mer filtar medan jag berättar att det faktiskt är kallare i mitt rum i Observatory där betongväggarna håller kylan inne och jag bara har ett täcke. 

Vinden viner utanför väggarnas tunna plåtskivor, hundar skäller och ibland pratar någon som går förbi. Plötsligt känns det som om jag är på hajk. Likheterna är slående, men istället för ett vindskydd eller tält och liggunderlag ligger jag i ett plåtskjul i en dubbelsäng. Vad kallar man egentligen en sån här hajk för? Efter lite funderande myntar jag uttrycket Urban Hajk. 

Jag vaknar vid 8-tiden av mysigt klinkande i köket. Nkosinathi diskar. Några andra röster hörs efter en stund. Efter lite klurande och lyssnande till blandningen av Xhosa och Engelska drar jag slutsatsen att de är hans kompisar från ANC. De pratar politik och jag ligger kvar under lagret med täcken och lyssnar en stund. Jag äter hederlig havregrynsgröt som Nkosinathi serverar tillsammans med en kopp te innan han häller upp en stor balja varmt vatten och jagar ut alla människor inklusive sig själv, låser dörren och ger mig nyckeln så jag kan göra mig i ordning i fred. 

10:00 är jag nytvättad och fräsch och traskar iväg till kontainern för att fortsätta hålla kurs. Vi kör igång vid 11-tiden när alla dykt upp och vi till och med fått två nya deltagare, de två tjejerna som hälsade på igår. Vi pratar om ledarskap, att vara en förebild och övar på feedback. Gör gruppövningar och relaterar det till de behov en grupp kan ha. Alla deltar glatt och vi får en del åskådare som undrar vad vi pysslar med hoppandes genom rockringar eller blint letande efter rep. Alla insisterar på en extra timme och vi håller på fram till 13:30 innan vi avslutar med kakor och saft och massor av frågor. Jag ger ifrån mig A3 papperet med feedback instruktioner till en av deltagarna som planerar ge det till sin chef, medan August vill ha informationen om YMCA. 

Min utbildning och hajk är över för den här gången och vid 16-tiden blir jag tillslut hemskjutsad efter lite strul med att hitta vanen. Jag får kramar och leenden i massor innan vi åker. Tillbaka i Observatory känner jag kontrasten extra mycket, osämjan mellan personalen hänger i luften och alla trippar fram för att inte råka kliva någon på tårna. Som vanligt i Kapstaden, en kontrasternas dag. Det verkar som att man antingen kan bo i ett skjul och vara glad och positiv eller bo i ett betonghus och vara grinig och misstänksam.