Urban hajk

Helgen spenderade jag i Guguelthu, Barcelona. Ett township byggt ovanpå en före detta soptipp. De flesta skjulen här är sneda och vinda och byggda av brädlappar eller plåtbitar ihoplappade för att hålla vind och regn ute. Mitt mål för helgen var att hålla kurs här i Gugulethu för framtida ledare inom YMCA. Kursen jag förberett innehöll grundläggande information om YMCA internationellt, nationellt och lokalt samt en hel massa kring ledarskap och att vara en förebild. 

Förberedd på att hålla kurs i en tom kontainer utan tillgång till tavla, whiteboard, flip chart o dylikt åkte jag iväg tidigt på lördag morgon bärandes en rockring, ett rep och förskrivna A3. Kapstaden är stort och min chaufför har konstigt nog aldrig skjutsat någon till Gugulethu förut (påstår han) och jag får visa vägen. Vi kommer in i Gugulethu och de första gatorna radas av lite shabbigare, men helt vanliga en våningsbetonghus i glada färger. Lite längre fram täcks området av skjul och vid en enorm kyrkogård svänger vi av in bland skjulen på en lerig och ojämn, smal väg. Orland som kör mig ser lite nervös ut och undrar om det faktiskt går att köra här vilket jag intygar eftersom jag åkt med samma bil och annan chaufför efter samma "väg" tidigare. 

Solen skiner när jag kliver ur vanen och Nkosinathi kommer springande från sitt "hus" för att hjälpa mig bära alla prylar jag har med. Axelväskan är fullproppad med ombyte, necissär och pyamas eftersom jag ska sova över hos honom. I en annan väska har jag alla anteckningar och tekniska prylar jag behöver för kursen, namnlappar, pennor, tomma blad, whiteboard pennor etc. 

Vi traskar till Nkosinathis "hus" som såklart redan är fullt av besökare trots det knappa utrymmet. En av besökarna är hans bror som hälsar glatt och berättar att han är elektriker. Vi dricker te och slappnar av lite innan vi går iväg till kontainern för att förbereda för kursen. Nkosinathi trollar fram flipchart papper och annat jox som är användbart när man ska hålla kurs, samt en flagga med YMCA Western Cape Region som vi hänger upp på väggen. 

Kursen börjar klockan 10 och vid 10:30 är faktiskt två personer redan där! Jag får höra att den soliga och varma dagen är ett problem eftersom de som ska gå kursen passar på att tvätta kläder istället så de kan torka i solen. Vi kör igång vid 11-tiden med 10 personer på plats och allteftersom kommer tre till. De flesta som har dykt upp är medlemmar i den boxningsklubb som Nkosinathi driver i kontainern, men en kvinna i 20 års åldern dyker också upp med sin 3 månaders baby på armen. 

Kursen går bra även om många verkar lite blyga och tysta i början. Nkosinathi får översätta till Xhosa ibland när de inte helt förstår allting på engelska. Vi blandar teori med isbrytare och samarbetsövningar och allteftersom lär vi känna varandra bättre och de vågar ställa lite frågor. Jag får bära på babyn under övningarna så att alla kan vara med, rätt mysigt dock. Under lunchen blir jag nästan bombarderad med frågor om Sverige och vad jag tycker om Sydafrika och Kapstaden. 

- Vad tycker du om hur vi bor här? frågar August och jag svarar att jag tycker det är skrämmande hur regeringen inte verkar göra någonting för att förbättra deras situation. Vi diskuterar den rätt konstiga prioriteringen att lägga ny asfalt på vägar som egentligen är helt okej istället för att fixa vägen här i Gugulethu. Inför VM i fotboll delades det nyligen ut filtar till uteliggarna i centrum av Kapstaden, lite senare åker polisen runt och samlar upp de som faktiskt planerar sova på gatan och skjutsar dem långt ut i en förort där de släpper av dem i ett farligt område fullt av olika gäng. 

Vi fortsätter kursen fram till klockan tre när vi slutar för dagen. Alla lovar att komma i tid eftersom vi bara ska hålla på fram till lunch imorgon. 

Nkosinathi och jag får hjälp att packa ihop alla saker och bär dem till hans "hus". Vi slappar en stund och dricker te och kaffe. Vito och August som var på kursen hänger kvar och pratar. Vito blev regionmästare i boxning förra veckan och nästa vecka blir det match på nationell nivå. Jag får se matchen de spelat in på dvd. 

Lite senare kommer Nkosinathis andra bror förbi. Han bor också i Gugulethu och i helgen är hans flickvän på besök från Durban. Nkosinathis bror är trevlig och pratglad och efter en stund kommer även två yngre tjejer på besök. De ser upp till Nkosinathi som nånslags extra-pappa eller storebror och brukar komma förbi på helgen ibland. Det börjar bli mörkt ute och vi äter mat som Nkosinathi lagat, en vansinnigt god vegetarisk gryta! Sedan vill hans bror och tjejerna visa mig runt lite och vi går iväg till en Shebeen (en liten pub i ett lite större skjul) där han köper cider och öl innan vi går tillbaka. Medan vi väntar flockas folk kring mig och undrar om jag mår bra och varför jag är kvar i Gugulethu på kvällen, tydligen är det inte helt vanligt med vita människor som är villiga att sova över här. Vi traskar tillbaka till Nkosinathis hus med en del människor efter oss som inte kan sluta ställa frågor till mig. 

Vi pratar och har trevligt och bestämmer oss sedan för att följa Nkosinathis bror hem så att de slipper gå själva och så jag får se Gugulethu i mörkret. Vi kliver försiktigt runt lerpölarna mellan husen och hälsar glatt på andra som är ute i mörkret. Halvvägs bestämmer vi oss för att gå in i en annan Shebeen där Nkosinathis bror promt vill att jag och Nkosinathi ska spela biljard. Överraskande nog vann jag!

På väg tillbaka vid 21-tiden går vi förbi en liten affär i ett skjul som säljer grillad/stekt fisk. Jag och Nkosinathi hälsar på en av hans tjejkompisar i ett annat "hus" innan vi letar oss tillbaka "hem" i mörkret. Klockan är 22 och vi är båda överraskade över att den inte är mer än så med tanke på hur mycket vi hunnit med. Dörren är nu låst och metallgrinden igenbommad och vi funderar på att se en film.  Även om alla i området känner varandra och det är säkert och trevligt dagtid så kommer ibland gäng från andra områden förbi och ställer till med problem. Dagen innan blev en budbärare skjuten till döds av ett gäng i jakt på pengar som han inte hade. Vi pratar om beteenden och vad vi människor faktiskt är kapabala till ibland. Plötsligt är klockan nästan midnatt och vi lägger ner idén att se film. 

Jag kryper ner i Nkosinathis enorma dubbelsäng (hur fick han in den i skjulet??) under en hög med varma täcken och filtar medan Nkosinathi envisas med att sova i köket i sin lilla, trasiga, knöliga "soffa". Utomhus är det bara 10 grader vilket innebär 14 grader inomhus. Nkosinathi är orolig för att jag ska frysa och tvingar på mig mer filtar medan jag berättar att det faktiskt är kallare i mitt rum i Observatory där betongväggarna håller kylan inne och jag bara har ett täcke. 

Vinden viner utanför väggarnas tunna plåtskivor, hundar skäller och ibland pratar någon som går förbi. Plötsligt känns det som om jag är på hajk. Likheterna är slående, men istället för ett vindskydd eller tält och liggunderlag ligger jag i ett plåtskjul i en dubbelsäng. Vad kallar man egentligen en sån här hajk för? Efter lite funderande myntar jag uttrycket Urban Hajk. 

Jag vaknar vid 8-tiden av mysigt klinkande i köket. Nkosinathi diskar. Några andra röster hörs efter en stund. Efter lite klurande och lyssnande till blandningen av Xhosa och Engelska drar jag slutsatsen att de är hans kompisar från ANC. De pratar politik och jag ligger kvar under lagret med täcken och lyssnar en stund. Jag äter hederlig havregrynsgröt som Nkosinathi serverar tillsammans med en kopp te innan han häller upp en stor balja varmt vatten och jagar ut alla människor inklusive sig själv, låser dörren och ger mig nyckeln så jag kan göra mig i ordning i fred. 

10:00 är jag nytvättad och fräsch och traskar iväg till kontainern för att fortsätta hålla kurs. Vi kör igång vid 11-tiden när alla dykt upp och vi till och med fått två nya deltagare, de två tjejerna som hälsade på igår. Vi pratar om ledarskap, att vara en förebild och övar på feedback. Gör gruppövningar och relaterar det till de behov en grupp kan ha. Alla deltar glatt och vi får en del åskådare som undrar vad vi pysslar med hoppandes genom rockringar eller blint letande efter rep. Alla insisterar på en extra timme och vi håller på fram till 13:30 innan vi avslutar med kakor och saft och massor av frågor. Jag ger ifrån mig A3 papperet med feedback instruktioner till en av deltagarna som planerar ge det till sin chef, medan August vill ha informationen om YMCA. 

Min utbildning och hajk är över för den här gången och vid 16-tiden blir jag tillslut hemskjutsad efter lite strul med att hitta vanen. Jag får kramar och leenden i massor innan vi åker. Tillbaka i Observatory känner jag kontrasten extra mycket, osämjan mellan personalen hänger i luften och alla trippar fram för att inte råka kliva någon på tårna. Som vanligt i Kapstaden, en kontrasternas dag. Det verkar som att man antingen kan bo i ett skjul och vara glad och positiv eller bo i ett betonghus och vara grinig och misstänksam. 

Gräset är inte alltid grönare i kontrasternas land

Man skulle kunna säga att tiden går i en annan takt här i Kapstaden ibland. Förseningar är vardag och att vänta är alla ganska vana vid här. Trots det så går tiden alldeles för fort! Två månader har susat förbi och nu är det bara drygt tre veckor kvar av min tid här i Sydafrika. Vintern är kommen, vinden viner kring husen, många träd har fått höstfärger, löven faller till marken och många går omkring i tjocka jackor. Temperaturen varierar mellan 15 – 23C och igår regnade det en del. Själv liknar jag det vid en dålig svensk sommar.  För två veckor sen var jag ledig och fick trevligt besök av min sambo Jonas som rest ner från Umeå. I en vecka upplevde jag ett annorlunda Kapstaden än jag sett tidigare. Vi klättrade upp på Taffelberget i gassande solsken, hälsade på sälarna som solar sig på bryggorna i det lyxiga hamnområdet Waterfront, cyklade ut till Godahoppsudden, badade med pingviner på Boulders beach i Simons Town, strosat i Kirstenbosch botaniska trädgård och galopperade på Long Beach i Noordhoek där vi också förlovade oss.

Kapstaden är full av kontraster.

Veckan därpå var jag tillbaka på jobbet där vi hälsade på i Gugulethu igen för att se hur det går med fritidsgården, som här kallas afterschool club och är en del av YMCA Sydafrikas nya program, Y-zone. I Gugulethu, den del som benämns Barcelona står skjulen tätt inpå varann. Röd jord täcker den ojämna marken mellan skjulen och här och var sticker det upp skräp. Området har för länge sedan varit en soptipp. En mager hund nosar kring ett skjul byggt av rostiga plåtbitar. Skjulet bredvid är byggt i trä och har ett litet staket runt, på en handmålad skylt står det ’Hair saloon’. Vägen vi kör på är ojämn och det är människor överallt, på väg hem från jobb eller skola. Alla ler glatt och flyttar sig åt sidan när vi kör förbi. Vägen delar sig och vi följer den till höger. 500 meter längre in bland skjulen finns en öppen yta där vi parkerar bilen. Här finns också en stor kontainer där invånarna i Gugulethu träffas för viktiga möten. Vi går vidare på en smalare väg. Till höger står ett litet, litet skjul av brädlappar, till vänster ett större metalliskt, blänkande skjul.

Längre fram till vänster står tre nya, inredda kontainrar i en hästskoform. De är instängslade och i mitten av hästskoformen finns en färgglad lekplats med klätterställning och gungor. Det är ett dagis, eller som det heter här, en Kresh. Fyra och femåriga småttingar trängs vid stängslet när vi går förbi. De skrattar, vinkar och älskar att bli fotade.

Bredvid dagiset står ytterligare tre kontainrar i hästskoform. De hör till Cape Flats YMCA och en organisation som heter Ubuntu. Kontainern i mitten är vårt mål idag. I kontainern trängs 20 färglada bänkar med cirka 30 barn i åldern 6-8 år. Hit kommer de varje dag efter skolan för att få hjälp med läxor, få mackor och göra något kul. De stannar i två timmar, 1,5 timmes läxläsning och en halvtimmes aktivitet. På måndagar är det pyssel, tisdagar sport, onsdagar livskunskap och torsdagar lekar. Alla barn pratar Xhosa och väldigt lite engelska vilket gör det lite svårt att kommunicera, men Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Gugulethu översätter när det behövs. Han är 25 år och enormt driven och energisk och kanske involverad i lite för många projekt. Vi leker och knäpper en hel del foton vilket de älskar. Speciellt att få se sig själv på kamerans lilla skärm är populärt.

När det är dags för barnen att gå hem blir vi alla överösta av kramar. Nkosinathi visar oss kontainern bredvid där han på kvällar håller en boxningsklubb. Sedan går vi mellan skjulen till Nkosinathis hus. Ett blänkande, större skjul med säkerhetsgrind och ytterdörr som han ärvt av sin bror. Inuti finns ett litet vardagsrum med ett lite ojämnt trägolv. I två fåtöljer sitter två av Nkosinathis vänner och gör pärlkorgar av små glaspärlor och metalltråd. Vi sätter oss i soffan och får varsin kopp te. Det finns också en liten kokvrå, ett sovrum och ett lite mindre rum. Nkosinathi berättar om sina planer på att lägga nytt golv. Han har inga planer på att flytta från Gugulethu, det är här han har sina vänner och han brinner för att förbättra sitt område.

Erbjudandet jag just fått om att sova över en helg blir allt mer lockande och jag känner mig säkrare här än någon annanstans i Kapstaden. Här finns en egen lag. Ses du med kniv eller vapen, eller begår du brott så kastas du och ditt hus ut ur Gugulethu. Jag tänker att de flesta nog skulle vara ganska försiktiga om de riskerar att bli utan hus och hem.

Samtidigt är det nästan lite provocerande att höra Nkosinathi prata om sina framtidsplaner om att bygga ett litet café i en del av sitt hus. Ett ställe där alla kan träffas, nära vänner, boende och turister. Han är inte intresserad av det grönare gräset i Waterfront, Simons Town eller Noordhoek. Han är snarare en enormt driven trädgårdsmästare i full färd med att så grönt gräs i sin egen trädgård. Kontrasten är slående. Här, där skjulen står täta finns en enorm glädje, drivkraft och vilja som imponerar.

ATT HÅLLA KURS I SYDAFRIKA

Rummet är litet med ljusgröna väggar, vitt tak och heltäckningsmatta. En inmonterad garderob med lås trängs i ena hörnet och ett litet skrivbord i mörkt trä står längst den motsatta väggen, bredvid sängen. Ett fönster släpper in ljus genom galler och persienner. Utsikten med basketplan och tvättlinor innanför en mur klädd i taggtråd är ganska representativ för Kapstaden, speciellt eftersom staden själv inramas av berg med Table Mountain och Devils Peak som syns tydligt över hustaken.

På sängen ligger 17 stycken kompendier som beskriver teambuilding i form av Trygghet, Samarbete och Utmaning, översatta till engelska heter det nu Safety, Cooperation and Challenges. Mot väggen står ett stort blädderblock med tillhörande ställning och en påse chokladkakor. Bärandes på kompendier, blädderblock, pennor och kakor låser jag dörren till mitt lilla rum och grinden till korridoren och går vidare ut ur byggnad D och in i huvudbyggnaden. Här finns matsalen och innanför den ligger ett litet rum som används som kapell och på nedervåningen ligger ett konferensrum som är min destination.

Tillslut ligger kompendierna snyggt utlagda på borden, trädgårdsstolarna i blå plast står snyggt vid det U-formade bordet och blädderblocket hänger på sin ställning. Allt är i ordning lagom till nio när allt ska köra igång. Nu väntas bara deltagarna som anmält sig till den första träffen av tre. Kvart över nio kommer Maureen och Ricki. Maureen är en medelålders kvinna från England som spenderar sex veckor här i Kapstaden tillsammans med Ricki. Ricki är en mörkhyad man i 40 års åldern, idag iklädd hängselbyxor, skjorta och keps. Han är Generaldirektör för Cape Flats YMCA och höll hårt på både sitt område och tillgångar när bidrag för Regionkontorets framtid diskuterades på ett möte tidigare i veckan. Strax därefter anländer fem unga volontärer i en modern bil märkt YMCA Athlone. Anesa, Daniel, Braunwen, Joshua och Ivan har jag träffat tidigare, nästan varje dag när jag åkt till YMCA Athlone för att jobba med Melinda, min mentor. Alla är färgade och enormt trevliga med massor av energi. De jobbar med barn efter skolan, så kallade Yzones där de gör läxor, utövar sport eller lär sig life-skills. Owen är också här, han har tidigare varit med i ett gäng och suttit i fängelse, men jobbar med YMCA sedan flera år tillbaka och brukar jobba med kurser i fängelset, Yzones och på utbildningar tillsammans med Melinda.Klockan är nu halv tio, vi är 30 minuter sena och ännu är alla inte här trots att jag vet att åtminstone en person finns på kontoret här på området. Melinda ringer och berättar att hundvalpen hon tog hem igår kväll hållit henne vaken och att hon blir sen. Valpen är en av tre valpar vi såg vid ett hembesök till en ung kille som vill sluta med droger. Valparna och mamman tillhörde grannen och var i dåligt skick, alla hade någon slags skabb, var hungriga och med magarna fulla av mask. Den som såg ut att vara värst däran tog Melinda med sig hem och är nu orsaken till att hon är sen. Hon påminner mig om att ingen kommer i tid i Sydafrika och att det bästa jag kan göra är att ge de på kontoret en varning om att kursen börjar om fem minuter, vare sig de är där eller inte.

Efter en varning till kontoret kommer Carmen som är chef över volontärerna vid Cape Town YMCA. Hon har med kaffe, te och fika vilket alla såklart vill smaka av. Lagom till tio sitter tillslut alla närvarande runt bordet och vi kör igång, en timme sent. Alla verkar enormt peppade och kursen går bra. Vid elva tar vi en rast och Nkosinathi, som också ska gå kursen kommer in genom dörren. En svart, charmig, enormt driven och engagerad man på 25 år som bor i Gugulethu. Gugulethu är en av de många kåkstäder som finns här i Kapstaden. Nkosinathi jobbar för Cape Flats YMCA med en mängd olika projekt, bland annat ett nystartat efter skolan projekt, en Yzone i Gugulethu. Mitt bland plåtskjulen står tre kontainrar uppställda i hästskoform, i en av dem trängs 25 gamla skolbänkar i glada färger tillsammans med tio barn i 8-9års åldern som kommit dit efter skolan. En vit, äldre dam från organisationen Ubuntu är där varje dag tillsammans med en lärare, en volontär och Nkosinathi. De pratar Xhosa med barnen som förra veckan klippte och klistrade ihop en bild av sig själva och sin familj. Jag får en kram av Nkosinathi som enkelt smälter in i gruppen och hänger med i samtalet. Vi sätter i gång igen med kursen och gör en del galna övningar, de flesta verkar tycka att det är läskigt att blunda eller att någon rör vid dem. Det blir mycket att prata om kring detta och diskussionerna får flöda fritt en stund. Melinda dyker upp strax innan lunch och får hoppa in i några av de galna övningarna utomhus i solen.

Efter lunch blir vi tillslut fulltaliga när Geraldine, Julia, Davina, Dalene och Denzel dyker upp. De har jobbat i Pollsmoor fängelset under förmiddagen med att lära ut grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Mycket av det som lärs ut under kursens gång kommer de kunna ha nytta utav senare i sina andra program. Exempelvis när de en gång i veckan träffar ungdomarna i drogrehabiliteringscentrat De Novo eller när de varje eftermiddag åker till det nedgångna bostadsområdet Kraaifontein för att hjälpa barnen där med läxläsning och aktiviteter efter skolan.

Alla som deltar i kursen gör en enorm insats i samhället genom de olika YMCA programmen de jobbar med. De har under min månad här välkomnat mig och låtit mig följa med till rehabiliteringscentret och till deras efter skolan aktiviteter, Yzones. Jag har hjälpt dem från Melindas kontor, Western Cape Region, med flyers, hemsidor och nu med en teambuilding utbildning. Det känns ganska bra att de alla verkar nöjda när dagen är slut och att de verkar se fram emot nästa träff.Jag var rädd att det skulle vara en oseriös kurs eftersom det drog ut på tiden så innan vi började, men jag blev glatt överraskad! Mycket professionellt och intressant sa Maureen efter kursens slut.

Vi skiljs åt vid halv fyra på eftermiddagen och jag pustar ut efter en hektisk vecka full av möten och förberedande av kursen, översättande och kopierande. Solen skiner och vinden blåser runt huset när jag avslutar dagen på gräsmattan med ryggen lutad mot husväggen under ett granatäppelträd.

En helt vanlig dag, med ovanligt slut hos kristen sekt?

Fredagen började sent och slutade sent. Igårkväll skickade jag ett mail till Llowellyn med lite av varje i som han bett om och påpekade även den konstiga stämning som jag känner av just nu. Jag påtalade också att ingen ännu visat mig runt och att det kändes som jag hittills bara sett YMCA CA och Athlone och inget annat av Kapstaden. På morgonen pratade jag med Carmen som chefar över volontärerna här och det var tydligt att Llowellyn pratat med dem utifrån mailet. Carmen berättade att anledningen till stämningen var att Adorien (volontären från USA) envisas med att släpa med studenter som bor här in på kontoret fastän dom inte får vara här och att de inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Jag fick också erbjudande från Geraldine att följa med dem till deras ungdomskväll hos deras kyrka.

Melinda kom vid 11-tiden och vi åkte till Athlone. Jag gjorde klart flyern med den information som jag tillslut fått från Melinda. Hon skjutsade hem mig lagom till klockan 7. Det visade sig att de väntat på mig trots att de skulle åka vid 6 tiden så jag skyndade mig för att följa med dem till ungdomskvällen, åt till och med min middag i bilen.

Vi åkte ganska långt, Cardi skjutsade oss med minibussen hela vägen till Kraaifontein där vi plockade upp några av tjejerna vi har på Yzone där innan vi åkte till kyrklokalen allihopa. Jag, Geraldine, Julia, Davina, Dalene, Rittish och hans kompis och så fem av tjejerna från Yzone fyllde bussen.

När vi kom fram myllrade det av fjortisar, killar och tjejer som alla uppmanades att skriva ner sin kontaktinformation innan de gick in, något jag själv undvek att göra. Vi fick komma in i en stor sal som tydligen också användes för dansträning med övertäckta speglar på väggarna. De körde igång med att få alla att ställa sig mitt i salen, framför en liten scen. Alla nya besökare fick komma fram på scenen och alla andra uppmanades att se till att alla nya kände sig välkomna! Så långt var allt väl.
Efter det barkade det iväg totalt!! En kvinna i 40 års åldern hade bjudits in för att prata, hon var danslärare och frälst. Hon började prata om tro och gudsdyrkan och hur man inte har något behov av att dyrka om man inte blivit frälst ännu. De som inte är frälsta går bara till kyrkan på jul och påsk och liknande högtider säger hon. För mig själv tänker jag att det var rätt lustigt att hon formulerade sig precis så som jag själv några dagar innan beskrivit svensk kristendom, är det en tillfällighet tro? Hon berättar hur hon blev frälst och pratar om att hålla sig från droger, alkohol och annat okristligt beteende. Hon talar till ungdomarna och påpekar hur alla vill att de ska komma till gud och bli frälsta, hur deras föräldrar skulle bli så glada och stolta och hur deras ungdomsledare ser fram emot det. Hon säger åt alla att ställa sig stadigt och låta armarna hänga vid sidan, hon beskriver hur man bör hålla armarna för att välkomna gud och hur man bör vinkla huvudet upp mot himlen så att gud kan se in i själen genom ögonen. Hon sätter igång musik och uppmanar alla att lyssna till texten och släppa allting som de håller tillbaka, alla känslor och upplevelser som färgar själen mörk. Vid det här laget har vi stått upp, stilla i snart en timme och en av killarna framför mig verkar kissnödig. Tillslut går han ur ledet och går iväg, men blir tillbakakallad och leds tillbaka in i ledet. Hon säger att alla ska vara kvar på sin plats av hänsyn till de andra och det inkluderar toalettbesök. Hon instruerar alla igen att lyssna till texten och musiken och dyrka gud genom den, att höja sina armar mot himlen och sina ögon och att om det är för överväldigande istället böja huvudet nedåt av respekt för gud. Hon påpekar hur det känns när gud är i en och försöker jobba med en och frälsa en, en pirrande känsla i bröstet, kanske lite yrsel. För mig själv tänker jag att det inte är så himla konstigt om det pirrar i bröstet och man är yr efter att ha stått stilla i över en timme och inte får gå på toaletten om man behöver.

En av tjejerna vi haft med oss börjar gråta och hon leds till en stol där en av ledarna ber med henne. Hon skakar som ett asplöv och för mig är det självklart att hon varit med om något som kvinnans uppmaningar att släppa taget om nu triggat. Ingen tröstar eller pratar med henne, de bara håller hennes händer och ber frenetiskt till gud. Samtidigt uppmanar kvinnan oss andra att sjunga till guds ära. Musiken stängs av och de som är värdiga och ger sig själva till gud ska börja sjunga, vi andra ska följa efter och fylla i sången. Vi har nu stått upp i nästan två timmar. Det startas sånger lite var stans i lokalen och de andra hänger på och sjunger. Tjejen gråter och skakar fortfarande när jag spanar bort mot stolen där hon sitter, mitt tålamot börjar tryta och jag känner hur ilskan byggs upp inom mig.

Kvinnan säger åt oss alla att knäböja och dyrka gud på riktigt, utan att göra oss bekväma och sitta ned. På knä och med huvudet nedböjt mot golvet ska vi tydligen fortsätta sjunga spontant. Hon går runt och predikar och rör vid allas huvuden. Jag känner hur benen värker och det är riktigt jobbigt att stå kvar på knä. Tjejen gråter och skakar fortfarande. Kvinnan går fram till henne för att röra hennes huvud också och står sedan kvar och pressar sin handflata mot tjejens bröstkorg och de ber frenetiskt. En annan man tar över mikrofånen och ber oss stå upp igen, en annan tjej säger några ord och de ger sedan tillbaka mikrofånen till kvinnan som nu predikat i 2,5 timmar drygt. Hon släpar med den stackars tjejen som precis lugnat sig lite mitt ut på golvet. Hon uppmanar alla att ställa sig i cirklar runt henne och röra vid henne för att hjälpa henne rensa sin själ för gud som kämpar om henne just i detta ögonblick. Tjejen börjar gråta igen och skakar ännu mera, hon fryser och säger att hon är törstig och ber om vatten. De runt henne bara ber frenetiskt och kvinnan börjar tala i tungor.

När allt är över har jag verkligen fått nog! Ingen tar hand om tjejen nu när de fått använda henne i deras uppvisning, hon sitter själv på en stol och gråter och skakar. Jag går dit och frågar om jag får ge henne en kram vilket jag får. Hon gråter en stund mot min axel och ber sedan att få gå ut eftersom hon har svårt att andas. Hon visar upp alla tecken på chock, skakar, fryser, svårt att andas och är törstig. Jag sveper min fleecejacka om henne utomhus och lägger en arm om henne medan vi sitter utanför dörren. Sakta lugnar hon ner sig men fortsätter att skaka. Efter en stund ber hon om mer vatten och jag hämtar det, men får även med mig en ledare i släptåg som skäller på henne och säger åt henne att gå in igen. Vi sätter oss i entrén och några av hennes kompisar samlas kring henne. De verkar inte bry sig om huruvida gud besökt henne eller inte utan verkar mest oroliga och kramar om henne. Efter en stund verkar hon mycket bättre och skakar nästan inget och följer med dem tillbaka in. Där inne har ett band börjat spela musik och de serverar kaffe och te. Jag får tillbaka min fleecejacka och ser till att hon är väl omhändertagen av sina vänner.

Ilskan bubblar dock inom mig under hela hemfärden. Det är en sak att ha sin tro och utöva den som man vill, men att rekrytera unga människor från KFUM sammanhang och att inte ta hand om dem när de behöver det gör mig förbannad! Om någon bara hade suttit med henne och pratat om vad hon kände och tänkte på, vad hon varit med om istället för att visa upp henne som någon slags trofé hade jag kanske kunnat tolerera det. (Även om de tvingar tonåringar att stå stilla i 2 timmar, knäböja i 30 minuter och sedan hävdar att det är gud som pirrar i bröstet och gör dem yra).

Jag kommer in på mitt rum arg som ett bi på insidan och det tar en stund att slappna av och släppa det så att jag kan krypa isäng och sova.

Äldreråd och läxläsning i Guguletu

Som vanligt kommer vi igång ganska sent eftersom Melinda tar tid på sig att komma hit p.g.a trafikstockningar. Vi åker till YMCA Athlone och jag fixar lite med flyern fram till lunch. Efter lunchen åker vi till Guguletu för att se Yzone, dvs. läxläsningen där och för att ta foton. På vägen stannar vi och köper en kartong nic’ nacs, dvs. små påsar med chips i.


Dörren står öppen och det är första gången jag får se kontainern från insidan. Det första jag ser när vi går in i kontainern är ett bord med mackor och dricka på. Efter motsatta väggen står två långa rader av färgglada skolbänkar uppställda. Bänkarna är målade i gult, grönt, blått, rött och svart, ryggstöden är borta och metallstöden sticker rakt upp. Vi pratar först med Coby, en kvinna i 65års åldern som ursprungligen kommer från Tyskland. Hon representerar organisationen Ubuntu som hon varit med och startat. Två av de tre kontainrarna som står uppställda tillhör Ubuntu som nu samarbetar med YMCA. Planen är att totalt fyra kontainrar ska ställas upp i en hästskoform som sedan stängslas in med en öppen yta i mitten där en slags lekpark ska skapas så småningom. Coby brinner för sitt arbete och driver sedan tidigare en frukostklubb där barnen kommer innan skolan för att äta frukost. Hon berättar om den plan de hittills gjort för Yzone – efterskola projektet som precis startat. Barnen håller på att skapa sin egen folder med namn och dekorationer på. Där ska de sedan samla sådant de gjort för att kunna visa upp för föräldrarna.
I de färglada bänkarna sitter just nu nio barn, tjejer och killar, 7-9 år gamla. De klipper ut människor ur tidningar och klistrar fast dem på ett pappersark. Uppgiften de fått är att skapa en representation av sin familj och sig själva. En lärare går runt mellan barnen och hjälper till, Nkosinathi som jobbar för YMCA Cape Flats och själv bor i Guguletu sitter med en 7 årig tjej och hjälper henne skriva sitt namn. En annan volontär hjälper en 8 årig pojke vid en annan bänk. Alla barn pratar Xhosa och kan väldigt lite engelska så jag kommunicerar mest med hjälp av gester och enstaka ord eller får hjälp med översättning från Nkosinathi. Jag knäpper några foton som vi behöver för att skicka till två sponsorer i USA. Barnen tycker det är roligt och två killar spexar framför kameran efter en stund. De verkar alla fascinerade när jag visar dem bilderna jag knäppt på dem. Melinda berättar att många av dem aldrig har fått en bild på sig själva och vi pratar om hur vi borde sätta upp bilder på dem inne i kontainern där det just nu ser ganska kalt och tomt ut. Jag får hjälp av Zimkhitha, en 9 årig tjej att skriva ner allas namn. Hon verkar ta ganska mycket ansvar och bär just nu runt på lärarens baby som är fastknuten på hennes rygg. Vid femtiden börjar det bli dags för alla att avsluta och de gör i ordning smörgåsar och dricka till alla. Fler barn trillar in i kontainern och vill ha smörgåsar vilket de får. Vi delar också ut påsarna med nic’nacs. Jag nämner för Coby att på den Yzone som drivs i Kraaifontein får barnen smörgåsar innan de börjar med läxor och aktiviteter för att orka med. Hon berättar att de bestämt sig för att göra så här eftersom fler brukar ha kommit i slutet på dagen (personligen tror jag att fler skulle komma i början om det var då smörgåsarna serverades). När alla traskat hem pratar jag och Nkosinathi lite om hur Yzone ser ut i Kraaifontein och hur de skulle kunna göra samma sak här med läxläsning i en timme och sedan antingen arts o crafts, sport eller life-skills i en halvtimme. Nkosinathi antecknar massor och verkar väldigt engagerad precis som förra gången vi träffades. Han är en sån person som man på en gång känner sig trygg med vilket är trevligt. Vi går iväg till Nkosinathis hus och dricker varsin kopp roibos te.
Vi väntar på att Guguletus råd ska öppna sitt möte vilket vi är inbjudna till. En stund senare har de öppnat och vi går dit. Mötet äger rum i två sammanslagna kontainrar där rådet har samlats. Rådet består av människor i området som vill förbättra och göra något åt situationen. De har vid flera tillfällen mött stadens city council och är på sätt och vis vår väg in för att verkligen kunna göra något för Guguletu. Vi bjuds fram och får sitta på plaststolar framför rådsmännen och kvinnorna. Vi får presentera oss och Melinda berättar om KFUM och om de projekt vi redan startat och vill starta i Guguletu. Hon berättar om Nkosinathis boxningsklubb, om Cobys frukostklubb och om Yzone – efterskolanklubben. KFUM vill också expandera och kunna tillhandahålla studievägledare och socialsekreterare vissa dagar i veckan eftersom det är svårt för många att ta sig till socialkontoret. Nkosinathi berättar om hur han hittills har jobbat med frivilliga i området. Rådet antecknar och ställer några frågor men verkar i allmänhet ganska positiva. De säger slutligen att de verkligen uppskattar det vi gör i området och att de vill anordna ett möte med city council där de, KFUM och Ubuntu är med. Tillsammans blir vi starka och kan få dem att ge bidrag till utvecklingen av Guguletu.
Mötet är slut och klockan mycket. Jag kommer tillbaka till hostellet vid 19:30 och äter middag.

Tågen, rörande avslut och läxläsning

Känns otroligt att tiden går så fort, att en vecka redan gått och det blivit dags att återigen följa med till De Novo, rehabiliteringscentrat för ungdomar med drogberoende. Idag är deras sista träff med oss och det är snart dags för dem att lämna De Novo och återvända till sina liv, förhoppningsvis inte till drogerna.

Vägen till De Novo är ganska lång från YMCA Cape Town och börjar som sagt med tåg från stationen Observatory, nära vandrarhemmet. Det kostar 11R t o r i tredje klass. Jag åker med Geraldene och passar på att fråga lite om hur tågen funkar. Vi åker en station och hoppar av för att byta tåg. Att åka den stationen är inte så komplicerat eftersom det bara finns en plattform vid Observatory och allt jag behöver göra är att hålla koll så jag åker åt rätt håll. Stationen vi byter vid däremot har massor med olika plattformar och broar for att ta sig till dem. De är numrerade, men vilket nummer de har ser man först när man är framme vid plattformen. Jag frågar om det går flera tåg från varje plattform eller inte, vilket det tydligen gör. Jag ser ingen tavla nånstans och undrar lite försynt hur hon kan hålla koll på vilket tåg vi ska på? Hon berättar att hon bara går på tiden som hon lärt sig från en tavla inne i stationshuset, men att det också finns nummer på tågen som står längst fram på tåget. Tågen kommer snabbt in till plattformarna och jag inser att man måste fokusera för att hitta se numret innan loket åkt förbi och tåget stannat. Det finns heller inget sätt att se vilken som är nästa station, man får helt enkelt kika ut genom fönstret för att se namnet på stationen som tåget stannar vid. Det knallgula tåget kommer in och stannar till med ett väldigt gnisslande och vi kliver på. Egentligen ser tågen ganska moderna ut på både utsidan och insidan. Alla tåg har samma gula färg och skjutdörrar som öppnar och stänger sig själva (oftast) och ser likadana ut på insidan. Gula bänkar i hårdplast utefter väggarna på vagnarna och ordentligt med utrymme att stå på. Jag undrar lite försynt var man kliver på om man köpt en 1a klass biljett och får höra att det finns separata vagnar med stoppade sittplatser och oftast färre antal människor. Färre antal människor kanske kan vara något för på nästa hållplats kliver en otrolig mängd människor på. De trängs för att hinna och det ser ut att vara ett mirakel att ingen skadas. Vagnen blir fullpackad och värmen stiger. Som tur är ska de flesta av innan oss. På stationen innan den vi ska av vid väller alla ut ur vagnen i samma panik som tidigare för att hinna av tåget. Jag ser hur en man i 30 års åldern desperat har huggit tag i ett av handtagen i taket för att komma på tåget. Han hänger i luften och bärs upp alla människor som strömmar ut ur vagnen, men lyckas ändå på något sätt komma på tåget oskadd. På nästa station, Kreifontain ska vi av. Vi får sen hoppa på en vit minibuss för att komma till De Novo. I bussen sitter redan de andra, Denzel, Davina, Julia och Dalene och väntar på oss eftersom de bor i Kreifontein. Vi åker ännu längre ut och vindruveplantage sprider ut sig längs vägen. På ett ställe ser jag också ett fält med pumpor. När jag spanar ut mot bergstopparna för att försöka få en uppfattning om var vi befinner oss ser jag hur de täcks av moln som ligger som ett täcke över dem medan himlen i övrigt är klarblå. En mäktig syn som jag försöker dokumentera även om det är svårt på så långt håll.

Vi kliver av utanför byggnaden och ställer oss i ring. Jag blir ombedd att be för oss eftersom det är sista dagen vi har en chans att påverka ungdomarna. Det verkar betyda mycket för dem så jag säger några väl valda ord på svenska, avslutar med amen och de ser nöjda ut. Vi ringer på för att vakten ska öppna åt oss.

Vår tid hos dem går förbi allt för fort i dag. Vi börjar med en reflektion kring allt de gjort med KFUM medan de varit här. Läkarstudenterna fortsätter sedan sitt flyer projekt. På baksidan av den glada teckning de gjorde förra gången får de nu skriva tre kolumner; ”My Plan”, ”My Goals” och ”My Numbers”. Jag traskar runt och kikar lite på vad de skrivit. En del har skrivit på Afrikaans och andra på Engelska. Jag lyckas förstå det som skrivits på Afrikaans nog bra för att ställa några frågor kring det och få dem att berätta resten. De flesta har väldigt bra planer även om alla skrivit dem väldigt generellt så som ”träffa min familj och be om ursäkt”, ”komma tillbaka till skolan, plugga ordentligt och sen gå vidare till gymnasium och universitet” eller ”hitta ett jobb”. Efter lunchen sätter vi oss i mindre grupper och går in på djupet kring olika ämnen. Vi ställer frågor som ”Vad ska du göra den första dagen du är hemma?”, ”Var ska du bo?”, ”Vad gör du när du möter dina kompisar första gången?”, ”Berätta hur du ska göra för att hitta jobbet som du skrivit att du vill ha?” osv. Det är svåra frågor, men viktigt för dem att ha funderat kring för att inte bli totalt överväldigade när de kommer ut och tillbaka till sin vardag. Gruppen jag och Geraldene sitter med verkar ha en sak gemensamt, ingen av dem har sin pappa med i sitt liv. En av killarna ska tillbaka till precis samma situation som han kom ifrån och måste försöka klara av det, en annan har lyckats prata med sin farbror om att få bo hos honom istället. Det är lite svårt att hänga med eftersom Afrikaans och Engelska blandas friskt. Jag känner ändå att jag verkligen knutit an till några av killarna trots att jag bara träffat dem två gånger och jag hoppas verkligen att de klarar sig. Jag tror att de känner att jag bryr mig också. Jag märker det speciellt när Geraldene går i väg en stund och jag sitter själv kvar med fyra av killar som varit ganska tystlåtna av sig. De börjar fråga om Sverige och om mig och hur livet ser ut för någon i deras ålder i Sverige. De frågor om droger och beroende och hur ungdomar mår i Sverige. Jag berättar så gott jag kan och frågorna blir fler. En av killarna som varit extra tyst innan tar mod till sig och frågar om ärren jag har på min arm. Jag förklarar hur det tyvärr är ganska vanligt i Sverige att unga skadar sig själva och får höra att de har kompisar som gör det här också. Efter det lossnar de verkligen och pratar öppet med mig och vi kan dra likheter mellan olika slags beroenden och sätt att hantera svårigheter i sitt liv. Jag berättar också hur KFUM i Sverige ofta använder duktiga unga människor som själva varit med om svårigheter såsom drogproblem eller gäng för att nå dem som nu är i samma situation. De håller med om att det nog skulle vara enklare att lyssna på någon som varit med om samma sak. Jag får in dem på olika strategier för att inte falla tillbaka in i gamla sätt att hantera problem på och de lyssnar. När tiden är slut känner jag hur de tidigare ganska tystlåtna killarna verkligen har både pratat och lyssnat och i ögon som tidigare såg tomma ut finns nu en nyfikenhet kring vad de kan åstadkomma i sitt liv. Studera, resa till andra länder och kanske använda sig av sina upplevelser för att hjälpa andra. Vi avslutar passet med att ge var och en av dem personliga råd och tips och pepp. Tiden är slut innan vi är färdiga och Davina stannar kvar för att avsluta medan vi åker iväg till Kreifontain för att hjälpa till med läxläsning. Innan jag går får jag en hel del kramar och hälsningar från killarna.

När jag samlat ihop allt och ska traska ut till de andra har de redan gått utan mig! Jag går ut för att titta, men det är tomt. Jag skickar ett sms till Geraldine och hon ringer upp mig och berättar att de har gått ut på andra sidan och sitter i vuxenrehabiliteringscentrat och väntar på bussen. Förvirrad traskar jag tillbaka in och frågar Davina var jag ska innan jag hittar rätt.


Väl framme i Kreifontain har efter skolan läxläsningen redan kört igång. Jag sjunker ner i en fotölj och känner hur trött jag är. Det var fantastiskt givande på De Novo idag, men jag gav också bort massor av energi. Som tur är får jag tillbaka den av alla trevliga 10-13 åringar som mer än gärna kramas och ler. Vi avslutar dagen med en kunskapstävling som de löser i grupp på tid! Det vinnande laget får sina namn uppsatta på väggen.

Lugn dag på kontoret och insikt i hur nya möjligheter skapas

Melinda hade möten hela dagen så min plan var att jobba på flyern hela dagen från YMCA Capetown kontoret. Llowellyn pratade med mig om en flyer han gärna vill ha gjord också och undrade om jag kunde göra den åt honom. Jag blev erbjuden att hänga med till en skola de skulle besöka på förmiddagen och hängde med. Det visade sig vara en ganska fattig skola i ett finare område. På skolan gick barn vars föräldrar jobbar på en vinfarm. Llowellyn berättade att nästan alla hade Fetal alcohol syndrome eftersom deras föräldrar missbrukar alkohol. För några år sedan kunde de till och med få betalt i alkohol. Alla barn på skolan var otroligt små för sin ålder. Vi pratade med rektorn och de fleasta lärarna i lärarrummet om att starta en Y-zone för barnen där de kan få hjälp med hemläxa, där de barn med läs- och skrivsvårigheter kan få hjälp och ett ställe där de också får ha roligt samtidigt som de lär sig saker. Alla, både rektorn och lärarna var mycket positiva och speciellt till de andra aktiviteterna vi tillhandahåller när läxan är gjord. Arts and Craft, sport och life skills är sådant som skolan inte har tid eller pengar att ta upp. De önskade också att barnen skulle få möjlighet att lära sig använda internet eftersom skolan själv inte har möjlighet att lära dem trots att de måste kunna det när de går vidare. Rektorn berättade också att det är stora problem med deras slutresultat för eleverna, dvs. antalet elever som går vidare och klarar vad vi skulle likna vid gymnasiestudier, något som här kallas för ”matric” som är ett slutprov de skriver i åk 12. Endast en elev har hittills gjort det från deras skola. Problemet sitter dock inte bara i skolans resurser utan mest i elevernas motivation och mål. Många vill bara jobba på vinfarmen, som deras föräldrar gör.

Efter besöket på skolan åker vi till farmen som de flesta av barnens föräldrar jobbar och bor på. När vi passerat vakten vid ingången kör vi in på en vacker vingård. Vi parkerar vid ett ståtligt hus omgivet av stora fält med vindruvor. Turister är också på besök här och det betalas inträde. Vi ska prata med managern och blir insläppta. Innanför ingången som är mer av en portal öppnar sig en stor sal. Där finns olika verktyg och tunnor för vintillverkning uppställda, en exklusiv soffgrupp står vid en eldstad. På väggarna sitter konstverk och i en del av salen finns ett bord där det är möjligt att köpa konstverken som är på utställning. Vi pratar med de två ansvariga för det medan vi väntar på managern. Det visar sig vara ett fruktsamt samtal eftersom en av de två damerna tidigare jobbat i Durban och varit involverad i frivilligarbete som hon själv startat för barn för att främja deras artistiska ådra. Vi utbyter telefonnummer och kontaktinformation och hon säger att hon gärna hjälper till på våra arts and crafts lektioner. Managern dyker upp och vi traskar iväg till hans kontor som ligger inne i den anslutande fabriksbyggnaden där vin framställs och packas. Llowellyn berättar om planen att starta en Y-zone med efter skolan aktiviteter för barnen vars föräldrar jobbar här. Managern är väldigt positiv och de ställer gärna upp med lokal för att vi ska kunna göra detta. Vi kikar på lokalen som är perfekt! Den ligger på baksidan av det stora huset i en lokal som just nu står tom. Utanför finns en stor gräsmatta som verkar perfekt att spela fotboll eller andra aktiviteter på. Planen är nu att starta upp redan om två-tre veckor. Då ska lokalen vara inredd och kanske till och med några datorer dit transporterade. Managern verkar tro att de kanske ska kunna stå för internetuppkoppling.

Innan vi åker därifrån går vi upp bland husen där arbetarna bor. Rader med små vitmålade hus byggda av ägaren till vingården. De ser fina ut och jag tror att familjerna som bor här har det ganska bra. I ett av husen finns ett sk. Kreshe, dvs. ett dagis. Vi hälsar på dem och berättar om våra planer också så att de vet vad som händer. Jag passar på att knäppa några foton från insidan av dagiset. Det är ganska litet, men välstädat och allting verkar vara på sin plats.

Vi lämnar vingården och Llowellyn köper lite vindruvor vid ett stånd vid vägen. Han förklarar att vindruvorna man äter och de som är till vin smakar ganska annorlunda. Han har själv växt upp på en farm och vet hur det kan vara. Något som han använder sig av nu och som driver honom att starta sådana här projekt.

Vi åker en liten bit till ett cafe som ligger på mark som Llowellyn berättar tillhör YMCA. De verkar dock hyra ut husen och marken. Det är ett väldigt vackert ställe och det vore fantastiskt att ha läger här. Cafét är dock också väldigt vackert och serverar god mat som vi får till lunch. Llowellyn verkar ha missat att min födelsedag var några dagar innan och när han får reda på det bjuder han på tårta.
Vi åker slutligen tillbaka till YMCA kontoret i Capetown och jag jobbar lite på den leaflet som Melinda vill ha.