Vägen till De Novo är ganska lång från YMCA Cape Town och börjar som sagt med tåg från stationen Observatory, nära vandrarhemmet. Det kostar 11R t o r i tredje klass. Jag åker med Geraldene och passar på att fråga lite om hur tågen funkar. Vi åker en station och hoppar av för att byta tåg. Att åka den stationen är inte så komplicerat eftersom det bara finns en plattform vid Observatory och allt jag behöver göra är att hålla koll så jag åker åt rätt håll. Stationen vi byter vid däremot har massor med olika plattformar och broar for att ta sig till dem. De är numrerade, men vilket nummer de har ser man först när man är framme vid plattformen. Jag frågar om det går flera tåg från varje plattform eller inte, vilket det tydligen gör. Jag ser ingen tavla nånstans och undrar lite försynt hur hon kan hålla koll på vilket tåg vi ska på? Hon berättar att hon bara går på tiden som hon lärt sig från en tavla inne i stationshuset, men att det också finns nummer på tågen som står längst fram på tåget. Tågen kommer snabbt in till plattformarna och jag inser att man måste fokusera för att hitta se numret innan loket åkt förbi och tåget stannat. Det finns heller inget sätt att se vilken som är nästa station, man får helt enkelt kika ut genom fönstret för att se namnet på stationen som tåget stannar vid. Det knallgula tåget kommer in och stannar till med ett väldigt gnisslande och vi kliver på. Egentligen ser tågen ganska moderna ut på både utsidan och insidan. Alla tåg har samma gula färg och skjutdörrar som öppnar och stänger sig själva (oftast) och ser likadana ut på insidan. Gula bänkar i hårdplast utefter väggarna på vagnarna och ordentligt med utrymme att stå på. Jag undrar lite försynt var man kliver på om man köpt en 1a klass biljett och får höra att det finns separata vagnar med stoppade sittplatser och oftast färre antal människor. Färre antal människor kanske kan vara något för på nästa hållplats kliver en otrolig mängd människor på. De trängs för att hinna och det ser ut att vara ett mirakel att ingen skadas. Vagnen blir fullpackad och värmen stiger. Som tur är ska de flesta av innan oss. På stationen innan den vi ska av vid väller alla ut ur vagnen i samma panik som tidigare för att hinna av tåget. Jag ser hur en man i 30 års åldern desperat har huggit tag i ett av handtagen i taket för att komma på tåget. Han hänger i luften och bärs upp alla människor som strömmar ut ur vagnen, men lyckas ändå på något sätt komma på tåget oskadd. På nästa station, Kreifontain ska vi av. Vi får sen hoppa på en vit minibuss för att komma till De Novo. I bussen sitter redan de andra, Denzel, Davina, Julia och Dalene och väntar på oss eftersom de bor i Kreifontein. Vi åker ännu längre ut och vindruveplantage sprider ut sig längs vägen. På ett ställe ser jag också ett fält med pumpor. När jag spanar ut mot bergstopparna för att försöka få en uppfattning om var vi befinner oss ser jag hur de täcks av moln som ligger som ett täcke över dem medan himlen i övrigt är klarblå. En mäktig syn som jag försöker dokumentera även om det är svårt på så långt håll.
Vi kliver av utanför byggnaden och ställer oss i ring. Jag blir ombedd att be för oss eftersom det är sista dagen vi har en chans att påverka ungdomarna. Det verkar betyda mycket för dem så jag säger några väl valda ord på svenska, avslutar med amen och de ser nöjda ut. Vi ringer på för att vakten ska öppna åt oss.
Vår tid hos dem går förbi allt för fort i dag. Vi börjar med en reflektion kring allt de gjort med KFUM medan de varit här. Läkarstudenterna fortsätter sedan sitt flyer projekt. På baksidan av den glada teckning de gjorde förra gången får de nu skriva tre kolumner; ”My Plan”, ”My Goals” och ”My Numbers”. Jag traskar runt och kikar lite på vad de skrivit. En del har skrivit på Afrikaans och andra på Engelska. Jag lyckas förstå det som skrivits på Afrikaans nog bra för att ställa några frågor kring det och få dem att berätta resten. De flesta har väldigt bra planer även om alla skrivit dem väldigt generellt så som ”träffa min familj och be om ursäkt”, ”komma tillbaka till skolan, plugga ordentligt och sen gå vidare till gymnasium och universitet” eller ”hitta ett jobb”. Efter lunchen sätter vi oss i mindre grupper och går in på djupet kring olika ämnen. Vi ställer frågor som ”Vad ska du göra den första dagen du är hemma?”, ”Var ska du bo?”, ”Vad gör du när du möter dina kompisar första gången?”, ”Berätta hur du ska göra för att hitta jobbet som du skrivit att du vill ha?” osv. Det är svåra frågor, men viktigt för dem att ha funderat kring för att inte bli totalt överväldigade när de kommer ut och tillbaka till sin vardag. Gruppen jag och Geraldene sitter med verkar ha en sak gemensamt, ingen av dem har sin pappa med i sitt liv. En av killarna ska tillbaka till precis samma situation som han kom ifrån och måste försöka klara av det, en annan har lyckats prata med sin farbror om att få bo hos honom istället. Det är lite svårt att hänga med eftersom Afrikaans och Engelska blandas friskt. Jag känner ändå att jag verkligen knutit an till några av killarna trots att jag bara träffat dem två gånger och jag hoppas verkligen att de klarar sig. Jag tror att de känner att jag bryr mig också. Jag märker det speciellt när Geraldene går i väg en stund och jag sitter själv kvar med fyra av killar som varit ganska tystlåtna av sig. De börjar fråga om Sverige och om mig och hur livet ser ut för någon i deras ålder i Sverige. De frågor om droger och beroende och hur ungdomar mår i Sverige. Jag berättar så gott jag kan och frågorna blir fler. En av killarna som varit extra tyst innan tar mod till sig och frågar om ärren jag har på min arm. Jag förklarar hur det tyvärr är ganska vanligt i Sverige att unga skadar sig själva och får höra att de har kompisar som gör det här också. Efter det lossnar de verkligen och pratar öppet med mig och vi kan dra likheter mellan olika slags beroenden och sätt att hantera svårigheter i sitt liv. Jag berättar också hur KFUM i Sverige ofta använder duktiga unga människor som själva varit med om svårigheter såsom drogproblem eller gäng för att nå dem som nu är i samma situation. De håller med om att det nog skulle vara enklare att lyssna på någon som varit med om samma sak. Jag får in dem på olika strategier för att inte falla tillbaka in i gamla sätt att hantera problem på och de lyssnar. När tiden är slut känner jag hur de tidigare ganska tystlåtna killarna verkligen har både pratat och lyssnat och i ögon som tidigare såg tomma ut finns nu en nyfikenhet kring vad de kan åstadkomma i sitt liv. Studera, resa till andra länder och kanske använda sig av sina upplevelser för att hjälpa andra. Vi avslutar passet med att ge var och en av dem personliga råd och tips och pepp. Tiden är slut innan vi är färdiga och Davina stannar kvar för att avsluta medan vi åker iväg till Kreifontain för att hjälpa till med läxläsning. Innan jag går får jag en hel del kramar och hälsningar från killarna.
När jag samlat ihop allt och ska traska ut till de andra har de redan gått utan mig! Jag går ut för att titta, men det är tomt. Jag skickar ett sms till Geraldine och hon ringer upp mig och berättar att de har gått ut på andra sidan och sitter i vuxenrehabiliteringscentrat och väntar på bussen. Förvirrad traskar jag tillbaka in och frågar Davina var jag ska innan jag hittar rätt.
Väl framme i Kreifontain har efter skolan läxläsningen redan kört igång. Jag sjunker ner i en fotölj och känner hur trött jag är. Det var fantastiskt givande på De Novo idag, men jag gav också bort massor av energi. Som tur är får jag tillbaka den av alla trevliga 10-13 åringar som mer än gärna kramas och ler. Vi avslutar dagen med en kunskapstävling som de löser i grupp på tid! Det vinnande laget får sina namn uppsatta på väggen.
Tja, vad säger man? *proud* :)
SvaraRadera