En helt vanlig dag, med ovanligt slut hos kristen sekt?

Fredagen började sent och slutade sent. Igårkväll skickade jag ett mail till Llowellyn med lite av varje i som han bett om och påpekade även den konstiga stämning som jag känner av just nu. Jag påtalade också att ingen ännu visat mig runt och att det kändes som jag hittills bara sett YMCA CA och Athlone och inget annat av Kapstaden. På morgonen pratade jag med Carmen som chefar över volontärerna här och det var tydligt att Llowellyn pratat med dem utifrån mailet. Carmen berättade att anledningen till stämningen var att Adorien (volontären från USA) envisas med att släpa med studenter som bor här in på kontoret fastän dom inte får vara här och att de inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Jag fick också erbjudande från Geraldine att följa med dem till deras ungdomskväll hos deras kyrka.

Melinda kom vid 11-tiden och vi åkte till Athlone. Jag gjorde klart flyern med den information som jag tillslut fått från Melinda. Hon skjutsade hem mig lagom till klockan 7. Det visade sig att de väntat på mig trots att de skulle åka vid 6 tiden så jag skyndade mig för att följa med dem till ungdomskvällen, åt till och med min middag i bilen.

Vi åkte ganska långt, Cardi skjutsade oss med minibussen hela vägen till Kraaifontein där vi plockade upp några av tjejerna vi har på Yzone där innan vi åkte till kyrklokalen allihopa. Jag, Geraldine, Julia, Davina, Dalene, Rittish och hans kompis och så fem av tjejerna från Yzone fyllde bussen.

När vi kom fram myllrade det av fjortisar, killar och tjejer som alla uppmanades att skriva ner sin kontaktinformation innan de gick in, något jag själv undvek att göra. Vi fick komma in i en stor sal som tydligen också användes för dansträning med övertäckta speglar på väggarna. De körde igång med att få alla att ställa sig mitt i salen, framför en liten scen. Alla nya besökare fick komma fram på scenen och alla andra uppmanades att se till att alla nya kände sig välkomna! Så långt var allt väl.
Efter det barkade det iväg totalt!! En kvinna i 40 års åldern hade bjudits in för att prata, hon var danslärare och frälst. Hon började prata om tro och gudsdyrkan och hur man inte har något behov av att dyrka om man inte blivit frälst ännu. De som inte är frälsta går bara till kyrkan på jul och påsk och liknande högtider säger hon. För mig själv tänker jag att det var rätt lustigt att hon formulerade sig precis så som jag själv några dagar innan beskrivit svensk kristendom, är det en tillfällighet tro? Hon berättar hur hon blev frälst och pratar om att hålla sig från droger, alkohol och annat okristligt beteende. Hon talar till ungdomarna och påpekar hur alla vill att de ska komma till gud och bli frälsta, hur deras föräldrar skulle bli så glada och stolta och hur deras ungdomsledare ser fram emot det. Hon säger åt alla att ställa sig stadigt och låta armarna hänga vid sidan, hon beskriver hur man bör hålla armarna för att välkomna gud och hur man bör vinkla huvudet upp mot himlen så att gud kan se in i själen genom ögonen. Hon sätter igång musik och uppmanar alla att lyssna till texten och släppa allting som de håller tillbaka, alla känslor och upplevelser som färgar själen mörk. Vid det här laget har vi stått upp, stilla i snart en timme och en av killarna framför mig verkar kissnödig. Tillslut går han ur ledet och går iväg, men blir tillbakakallad och leds tillbaka in i ledet. Hon säger att alla ska vara kvar på sin plats av hänsyn till de andra och det inkluderar toalettbesök. Hon instruerar alla igen att lyssna till texten och musiken och dyrka gud genom den, att höja sina armar mot himlen och sina ögon och att om det är för överväldigande istället böja huvudet nedåt av respekt för gud. Hon påpekar hur det känns när gud är i en och försöker jobba med en och frälsa en, en pirrande känsla i bröstet, kanske lite yrsel. För mig själv tänker jag att det inte är så himla konstigt om det pirrar i bröstet och man är yr efter att ha stått stilla i över en timme och inte får gå på toaletten om man behöver.

En av tjejerna vi haft med oss börjar gråta och hon leds till en stol där en av ledarna ber med henne. Hon skakar som ett asplöv och för mig är det självklart att hon varit med om något som kvinnans uppmaningar att släppa taget om nu triggat. Ingen tröstar eller pratar med henne, de bara håller hennes händer och ber frenetiskt till gud. Samtidigt uppmanar kvinnan oss andra att sjunga till guds ära. Musiken stängs av och de som är värdiga och ger sig själva till gud ska börja sjunga, vi andra ska följa efter och fylla i sången. Vi har nu stått upp i nästan två timmar. Det startas sånger lite var stans i lokalen och de andra hänger på och sjunger. Tjejen gråter och skakar fortfarande när jag spanar bort mot stolen där hon sitter, mitt tålamot börjar tryta och jag känner hur ilskan byggs upp inom mig.

Kvinnan säger åt oss alla att knäböja och dyrka gud på riktigt, utan att göra oss bekväma och sitta ned. På knä och med huvudet nedböjt mot golvet ska vi tydligen fortsätta sjunga spontant. Hon går runt och predikar och rör vid allas huvuden. Jag känner hur benen värker och det är riktigt jobbigt att stå kvar på knä. Tjejen gråter och skakar fortfarande. Kvinnan går fram till henne för att röra hennes huvud också och står sedan kvar och pressar sin handflata mot tjejens bröstkorg och de ber frenetiskt. En annan man tar över mikrofånen och ber oss stå upp igen, en annan tjej säger några ord och de ger sedan tillbaka mikrofånen till kvinnan som nu predikat i 2,5 timmar drygt. Hon släpar med den stackars tjejen som precis lugnat sig lite mitt ut på golvet. Hon uppmanar alla att ställa sig i cirklar runt henne och röra vid henne för att hjälpa henne rensa sin själ för gud som kämpar om henne just i detta ögonblick. Tjejen börjar gråta igen och skakar ännu mera, hon fryser och säger att hon är törstig och ber om vatten. De runt henne bara ber frenetiskt och kvinnan börjar tala i tungor.

När allt är över har jag verkligen fått nog! Ingen tar hand om tjejen nu när de fått använda henne i deras uppvisning, hon sitter själv på en stol och gråter och skakar. Jag går dit och frågar om jag får ge henne en kram vilket jag får. Hon gråter en stund mot min axel och ber sedan att få gå ut eftersom hon har svårt att andas. Hon visar upp alla tecken på chock, skakar, fryser, svårt att andas och är törstig. Jag sveper min fleecejacka om henne utomhus och lägger en arm om henne medan vi sitter utanför dörren. Sakta lugnar hon ner sig men fortsätter att skaka. Efter en stund ber hon om mer vatten och jag hämtar det, men får även med mig en ledare i släptåg som skäller på henne och säger åt henne att gå in igen. Vi sätter oss i entrén och några av hennes kompisar samlas kring henne. De verkar inte bry sig om huruvida gud besökt henne eller inte utan verkar mest oroliga och kramar om henne. Efter en stund verkar hon mycket bättre och skakar nästan inget och följer med dem tillbaka in. Där inne har ett band börjat spela musik och de serverar kaffe och te. Jag får tillbaka min fleecejacka och ser till att hon är väl omhändertagen av sina vänner.

Ilskan bubblar dock inom mig under hela hemfärden. Det är en sak att ha sin tro och utöva den som man vill, men att rekrytera unga människor från KFUM sammanhang och att inte ta hand om dem när de behöver det gör mig förbannad! Om någon bara hade suttit med henne och pratat om vad hon kände och tänkte på, vad hon varit med om istället för att visa upp henne som någon slags trofé hade jag kanske kunnat tolerera det. (Även om de tvingar tonåringar att stå stilla i 2 timmar, knäböja i 30 minuter och sedan hävdar att det är gud som pirrar i bröstet och gör dem yra).

Jag kommer in på mitt rum arg som ett bi på insidan och det tar en stund att slappna av och släppa det så att jag kan krypa isäng och sova.